Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

Den dagen var jag på dåligt humör, men jag visste inte
varför. Det var så konstigt. Det går inte att förklara hur jag
kände mig. Det var konstigt. Första hälften av dagen hade jag
tråkigt i skolan, men sedan tog den äntligen slut. <strong>Min</strong> bror och
jag väntade inte på våra skolkamrater. Vi gav oss av på den
dammiga vägen som slingrade sig uppför berget. Vinden slet i
våra kläder. Virvelvindar kastade upp damm och skräp i luften.
Där vi bodde såg man det som ett olycksbåd<strong>and</strong>e tecken och vi
spottade i luften för att inget ont skulle hända oss.
När vi närmade oss huset, såg vi att det hade kommit
hem många släktingar till oss. De reciterade mani-böner, lät
kulorna på radb<strong>and</strong>en gå genom sina fingrar och snurrade på
bönekvarnarna. Å, tre juveler! När jag såg mina systrar och
bröders rödgråtna ögon förstod jag att mor inte längre fanns där
att prata med mig. Den chock jag fick när jag såg det var som
om en hammare slog mig på bröstet; hjärtat nästan stannade.
Jag sprang till far, kramade honom hårt, kastade
skolväskan i golvet och grät som om mor redan var borta:
"Adza, vad har hänt med Ama?"
Far sa tyst: "Hon har det bra!"
<strong>Min</strong> bror som var lite äldre än jag förstod hur man skulle
bete sig i en sådan här situation. När jag sprang in i mors
sovrum, brast han i gråt för han förstod vad far menade. Jag
blev varse hur mor <strong>and</strong>ades sina sista <strong>and</strong>etag. Hennes bröst
höjde sig ojämnt. Hon kunde inte säga eller höra något. Jag satt
och höll hennes varma händer i mina och sa: "Ama, jag kommer
ihåg vad du sa åt mig. Jag kom hem före alla <strong>and</strong>ra elever. Ama,
Ama… Jag ber dig, lyft huvudet och prata med mig." Det var
omöjligt att kontrollera gråten. Tårarna rann nerför mina kinder
och in i munnen. Jag kände de salta tårarna, kände livet. "Ama,
Ama, kan du höra mig? Jag är Kondro." Efter att ha torkat av
tårarna från mina läppar med min snoriga ärm kysste jag mor på
läpparna, men hon reagerade inte som tidigare. "Jag är här för
att berätta om skolan. Du vill ju alltid höra, eller hur? Snälla
Ama, lyssna på mig", grät jag, men mor låg orörlig. Inte ett ljud
hördes från henne utom det svaga ljudet av hennes hjärta som
höll på att sluta slå. Underliga ljud kom ur hennes strupe som
om hon höll på att kvävas, vilket var outhärdligt att höra.
Sedan kom far in. Han kramade mig och sa: "Kondro, låt
mor sova i lugn och ro. Stör henne inte! Hon hör inget hur
▪176▪