Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

20
KANIN
I
min hemtrakt berättas en historia om en kanin som lurade
folk. Folk på l<strong>and</strong>et beundrar kaniner för att de är klyftiga
och snabba och kan lura den smartaste människan. Om vi
får syn på en kanins bo, lägger vi oss sig ned med huvudet i
boet en liten stund för vi tror att vi blir lite mer klartänkta och
visa då.
Vid världens skapelse sprang den första kaninen till den första
människan och bad <strong>and</strong>fått: "Snälla medlidsamma varelse, får
jag låna dina knäben? En hungrig varg jagar mig och vill äta
upp mig. Jag behöver dina knäben för att att kunna springa
fort och fly." Kaninens ögon glimmade av tårar av hjälplöshet
och han viskade: "När jag har flytt kommer jag tillbaka till dig
och lämnar tillbaka dina ben."
Den medlidsamma människan böt ut sina ben med
kaninen. När kaninen kom tillbaka för att tacka, sa han:
"Snabba på. Spring! Du har igen tid att förlora. Vi träffas den
dag du lämnar tillbaka benen."
Kaninen försvann i ett huj och kom aldrig tillbaka.
Människan väntade länge och insåg så småningom att hon
hade blivit lurad. Hon kunde inte springa så fort som förr, och
det är skälet till att kaniner kan springa så fort.
Jag växte upp med många olika historier, som gav
riktlinjer för mitt liv. Våra föräldrar använde kaniner som
exempel för att lära oss att bli klyftiga. De berättade många
historier om kaniner. Hur så små djur kunde döda stora djur
fascinerade mig och gjorde mig ännu mer intresserad av att
lyssna till deras historier. Förutom historierna om kung Gesar,
brukade jag be farmor berätta historier om kaniner när vi sov
tillsammans. Ibl<strong>and</strong> var det det enda skälet till att jag ville sova
tillsammans med henne.
Den här historien och en annan berättade hon.
▪204▪