Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

Vi försökte allt, men döden kom till slut i alla fall."
Att se far den dagen var som att känna ett hårt törne
sticka mig rakt genom hjärtat och skära ut ett sår som inte har
läkt än idag. Jag stod inte ut. En gång till rusade jag in i mors
sovrum och ropade på henne många gånger, men som förut fick
jag inget svar. Mors <strong>and</strong>ning blev svagare och svagare tills jag
knappt kunde höra henne <strong>and</strong>as. Tårarna rullade ur mina
sorgsna ögon som en källa som svämmade över. Jag tappade
rösten och kunde inte ropa på mor längre. Far kom in i mors
sovrum meddetsamma, precis som om han hade förutsett att hon
höll på att bli sämre. Sedan bad han min äldste bror, munken, att
recitera böner ur skrifterna för vår mor som gick bort. Hon hade
stängt sina ögon för evigt.
Enligt de lokala sederna höll vi hennes död hemlig en
dag. Far sa senare att det berodde på att man ville vara säker på
att personen verkligen hade gått bort. En dag senare besöker en
bybo en helig man som avgör vilken slags begravning en död
person ska ha och vilka texter som ska reciteras för att den döde
ska kunna komma till ett nytt liv. Enligt den helige mannen
hade min mor levt ett år längre än vad som avgjorts av hennes
karma. Därför försökte han övetyga oss om att lamorna som
kom och deras religiösa riter hade hjälpt mor att leva längre.
Mors begravning genomfördes tre dagar efter att hon
gått bort. Som hon önskat sig blev hon kremerad.
När någon dör och ska kremeras går sju personer och
hugger torrt trä som ska användas för att bränna kroppen. Ingen
får gå framför dem, för det anses bringa olycka. Alla måste
hålla sig borta från dem. Männen bär sina yxor på axeln när de
går ut för att hugga trä till en kremering. Om någon går ut med
yxan på axeln för att hämta ved skäller de äldre på honom. När
männen väl har kommit in i skogen kan de inte peka ut ett torrt
träd, för det är ett dåligt omen som innebär att ännu fler
människor ska dö. De pekar bara ut det träd som säkert ska
huggas ned.
I vår hembygd säger man att ljusringen runt en
solförmörkelse en gång nästan svalt halva solen, och sedan
kastade bodhisattvan Vajrapani sin varjra (åskvigg) i nacken på
ljusringen. Det blev ett hål i den och han kunde inte svälja
solen. Den skräckslagna solen släpptes då ur hålet, så vi
reciterar mani för att hjälpa solen att inte bli rädd när det blir
▪178▪