Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

munk", grät jag. <strong>Min</strong>a tårar var som ett pärlhalsb<strong>and</strong> som hade
gått av och täckte kudden på ett ögonblick. Det fanns inget
annat sätt än att gå emot farmors beslut.
Inför ett sådant beslut var far villrådig. Eftersom han var
en from buddhist var det svårt att ifrågasätta munken Wodzer.
Men som situationen var hade far inget annat val än att låta mig
få min vilja igenom.
"OK! Käre son, jag är ledsen att jag fick dig att börja
gråta", sa far. Var snäll och stig upp nu. Vi går inte till munken
Wodzer, men du måste ta din medicin i tid", sa far. "När du blir
bättre kan du börja i skolan igen."
Jag hoppade glatt upp meddetsamma. Han kramade mig
och sa: "Jag skall aldrig få dig att gråta igen, käre son. I liv och
död finns jag här för dig. Låt oss ta risken tillsammans."
Beslutet gjorde farmor upprörd. Hon klagade hos far:
"Tänk om han dör utan att ha blivit munk! Kommer du
någonsin att kunna se dig själv i ögonen igen?"
"Snälla, mamma! Vi kan inte tvinga honom att bli munk.
I så fall kommer han att synda emot sig själv och oss", sa far.
Farmor svarade inte utan mumlade missmodigt sin mani
oavbrutet.
Jag blev bättre efter att fått medicinen och dog inte trots
allt. Ödet att bli munk försvann ur min värld. Jag valde att
studera och förhoppningsvis en framgångsrik bana. Far spelade
modigt med munken Wodzers profetia och vann.
Ett vindskydd för herdar.
▪193▪