Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

ålder. Jag kände inte något av dem. De tittade på mig med
barnslig nyfikenhet. Som tur var, var den unga kvinnan en lokal
<strong>tibetanska</strong>. Hon förhörde sig om mitt namn.
"Butsu (lilla pojke), vad heter du?" frågade hon mjukt.
"Kondro Tsering", sa jag tyst och hängde med huvudet.
Jag visste inte om hon hade hört. Inte heller var jag säker på om
jag hade sagt det eller om jag bara hade tänkt säga det och
trodde att jag hade sagt det. Hela ansiktet blossade. Jag önskade
att jorden skulle dela sig så att jag kunde försvinna bort från alla
dessa nyfikna ögon. Jag visste inte var jag skulle göra av
händerna, så jag låtsades skriva något på väggen med fingret.
Den unga lärarinnan sa inget. Hon bara tog mig i h<strong>and</strong>en och
ledde mig till en plats bl<strong>and</strong> barnen på golvet. Jag satte mig
tveksamt ned som om golvet var fullt av nålar som skulle sticka
mig i baken.
Den dagen fick vi inte lära oss någonting. Jag vet inte
vad de <strong>and</strong>ra barnen tänkte, men jag var fruktansvärt uttråkad.
Efter att vi fått gå väntade jag på min bror utanför klassrummet
och ville gå hem så fort som möjligt. Först då kände jag att
magen kurrade. Jag åt en tsampa-boll som jag hade i väskan,
men den fyllde inte min hungriga mage. Vi måste ha mat med
oss, för vi bodde så långt från skolan att vi inte hann gå hem
och äta på lunchen.
<strong>Min</strong> bror hade ingen undervisning den dagen heller. Vi
bara registrerade oss och betalade skolavgiften. Med Buddhas
välsignelse kom min bror till slut och sa leende: "Hur är det?
Snälla du, gråt inte, OK." Jag sa ingenting och vi gav oss av
hemåt vid tolvtiden. Det var min första dag i skolan och jag
hade aldrig haft så tråkigt i hela mitt liv.
▪152▪