Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

sa: "Det här är bröd. Ät upp det. Då blir du inte hungrig."
Konstigt nog förstod Dugar vad spökena sa, men hon
kunde inte svara. Det verkade som det var många spöken som
gick med henne. De småpratade och var fulla i skratt. De gick
så snabbt att hon nästan inte hann med dem. När hon kom efter
drog de henne hårt. Farmor berättade en gång för mig att om
spöken fångar en, så kan man gå var som helst, till och med
genom väggar. De släpar en hårt efter sig.
När det var fullständigt mörkt och Dugar inte hade
kommit hem bad hennes oroliga man några bybor att hjälpa
honom och gå ut och leta efter henne. Då förstod de äldre att
hon antagligen blivit tagen av spöken och föreslog att man
skulle skrika hennes namn så högt som möjligt för att skrämma
bort spökena. De äldre stannade hemma och reciterade mantror
och bad till Buddha att släppa fri henne från spökena.
Ungdomar gick ut i skogen och ropade hennes namn. Det
skrämde bort spökena, som sa til var<strong>and</strong>ra: "Det är folk här som
är efter henne. Låt oss lämna henne här så det inte blir bråk."
Efter att Dugar hade släppts återfick hon medvet<strong>and</strong>et
och svarade på bybornas skrik. När de fann henne berättade hon
allt. Men när hon kom hem svimmade hon så fort hon såg ljus.
Byborna lade en thangka på hennes huvud och brände
ett stycke tyg från en helig lamas klädsel för att väcka henne.
Till vår förvåning kunde hon inte tala när hon vaknade. Hon
kunde inte ens öppna sin mun mer än en springa. De äldre säger
att om spöken har en under en eller två dagar så förlorar man
talförmågan för livet. Lyckligtvis blev Dugar emellertid bättre
och till slut var hon sig själv igen. Hon hade verkligen tur. I en
annan by blev en kvinna också tagen av spöken, men hon dog
två dagar efter att hon blivit släppt.
Jag fick höra många spökhistorier i mina hemtrakter och
en av mina kusiner berättade den här historien som han själv
upplevt.
Död mans träd
När jag började gå hem efter att ha varit och h<strong>and</strong>lat i
huvudstaden i vår kommun var det sent och mycket mörkt. Jag
gick snabbt och hoppades hinna hem fort för att mina föräldrar
inte skulle bli oroliga.
▪223▪