Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

Wo qu shang xue xiao,
Tian tian bu chi dao,
Ai xue xi ai lao dong,
Zhang da yao wei ren min li gong lao.
Jag ska inte komma för sent till skolan någon dag,
Jag tycker om att studera och arbeta hårt,
När jag blir stor,
Ska jag ge mitt bidrag till folket.
Vi fick lära oss den här sången precis som vi lärt oss
recitera mani av våra mormödrar utan att förstå ett dugg. Varje
morgon sjöng vi sången i kör, ibl<strong>and</strong> en hel 45-minuters lektion,
ungefär som unga munkar reciterar religiösa texter. Det måste
ha irriterat de <strong>and</strong>ra klasserna. Ingen hade en aning om hur
många gånger vi sjöng den här sången. Det var omöjligt att
räkna. När vi var alldeles torra i halsen sluta vi sjunga. Det var
urtråkigt att sjunga en sång utan att veta vad den betydde, men
ingen av oss vågade klaga hos lärarna. Vad vi fick ut av det var
absolut ingenting. När vi la oss på kvällen ringde den här
sången i mina öron som om huvudet var tomt på allt annat än
sången. En sång kan vara som en lektion för elever om de vet
vad den betyder, men den här sången var inte meningsfull vare
sig för mig eller för mina klasskamrater.
På den här nivån hade vi inget särskilt att lära oss och vi
hade inga riktiga klassrum. Det fanns inga bänkar utom en som
lärarna lade sina kappor och väskor på. Det fanns några stolar
men inte så att de räckte åt alla elever. Därför turades vi om att
använda stolarna som bänkar. Medan en del använde stolar, låg
och satt de <strong>and</strong>ra på golvet och skrev allt som våra lärare sa åt
oss. I den här obekväma miljön insåg vi hur viktiga våra
föräldrar var och hur skönt vi hade det hemma.
Lärarna lärde oss lite och slog oss mycket. De
beh<strong>and</strong>lade oss inte som människor utan som små vilda
griskultingar. Vi var busiga, men de borde inte ha slagit oss på
h<strong>and</strong>flatorna så ofta och inte slagit oss så hårt på våra bakar att
bambukäpparna gick sönder. Vi var alla våra föräldrars älskade
barn. De slog oss sällan lika mycket som våra lärare även om de
agade oss ibl<strong>and</strong>. Djupt i mitt hjärta tyckte jag inte att lärarna
var människor som skulle lära oss utan människor som försökte
▪154▪