Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

solförmörkelse.
Som tur var skedde mors jordsättning vid en
solförmörkelse. Far var glad åt det för alla i vår hembygd
reciterade mani för solen. Byborna trodde att det var bra för
mor. De sa åt oss att vara glada för solförmörkelsen, men vår
familj kände ingen glädje alls. Jag grät och grät vid mors
jordfästning, men tårarna kunde ändå inte lindra min smärta.
Det är omöjligt att radera ut minnet av min nedbrutna
familj som förlorat allt hopp. Mitt sårade hjärta värkte. Jag
verkade glad bl<strong>and</strong> folk men sörjde djupt i mitt hjärta under de
följ<strong>and</strong>e dagarna.
Jag vet inte mycket om religion, men vid den tiden
trodde jag att Buddha skulle höra min familjs fromma böner för
mor och säkert tycka synd om henne som dött så ung och lidit
så mycket på jorden. Ändå lämnade mor oss i tortyrfylld smärta.
Jag önskade innerligt att mors <strong>and</strong>e skulle flyga till himlen och
återfödas till ett underbart nästa liv.
Det var första gången jag undrade om det fanns en riktig
Buddha. Om han fanns, varför lät han inte mor lämna oss utan
smärta? Vi tror verkligen att han är allsmäktig. Han borde känna
till allt ont och gott människor gjort i sitt liv, så han skulle ha
vetat att mor hade rätt att dö i frid. Men det blev tvärtom. Döden
var förfärlig; den förstörde lyckan i min barnom. Och min djupa
sorg var så gränslös att det inte går att beskriva med ord. Grottor
där barnen leker.
Grottor där barnen leker.
▪179▪