Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

"Tack, Dorji. Du har alltid hjälpt mig. Jag kan inte nog
tacka dig. Jag vet att döden kommer till alla. Du hjälper mig
alltid när jag behöver det. Jag vet att döden kommer till alla. Jag
kan inte bara förstå varför den kom så tidigt till mor. Hon och
pappa är de enda jag inte kan leva utan. Jag saknar henne så
hemskt", sa jag och försökte hålla tillbaka tårarna och om mina
ögon blev fuktiga. Jag tittade upp i den sjöfärgade himlen och
kände mig deprimerad.
Tyvärr upptäckte oss vår lärare just då. Vi hann inte
springa iväg. I så fall skulle vi ha varit tvungna att lämna kvar
kläderna. Vi klädde nervöst på oss och gick fram till läraren.
Utan att tveka gav han oss en örfil och sa åt oss att gå raka
vägen till skolan och ställa oss utanför hans rum.
"Varför struntade ni i lektionerna på eftermiddagen? Jag
har sagt åt er pojkar många gånger att inte skolka. Ni är inte
åsnor som inte fattar någonting," sa läraren och skakade
besviket på huvudet. "Tänk på era föräldrar. De tror att ni sitter
och läser i skolan, men ni springer bara omkring."
Vad han sa kändes som om han hade hällt salt i mitt
öppna sår och gjorde fruktansvärt ont. Ett vattenfall av tårar
rann nedför mina kinders höga berg, vilket gjorde honom
förvånad. Han blev förvirrad och kunde inte förstå varför jag
grät. Solskenet var mycket starkt och det verkade lysa enbart för
att bränna upp mig. Mitt ansikte blev blodrött. Det fanns inget
slut på mina tårar. Jag grät och grät och grät. Ibl<strong>and</strong> undrade jag
var alla dessa tårar var lagrade, för närhelst jag ville gråta fanns
de där redo att svämma över, trots att jag redan förlorat så
många av dem. Många elever som var omåttligt nyfikna
samlades runt om oss för att se vad som hände. Jag skämdes
hemskt men ändå kunde jag inte behärska mig. Även om de
viskade till var<strong>and</strong>ra kan jag fortfar<strong>and</strong>e höra vad de sa:
"Kondro Tsering ser olycklig ut nuförtiden …"
"Dorji Tsering lockade iväg honom …"
"Kondro Tsering har gråtit mycket på sista tiden, precis
som en flicka …"
"… han är bra på att plugga men varför …"
Sådana viskningar hörde jag omkring mig fast jag grät.
Sedan frågade läraren medan han lyfte upp mitt huvud
med långfingret: "Har du gråtit klart?"
Jag försökte svara så gott jag kunde, vilket fick alla
▪182▪