Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

7
MIN FÖRSTA TRAGEDI
K
onstigt nog var det ingen som pratade eller förde
oväsen ute. Inte ens en fågel kvittrade. Tystnaden låg
tung. Jag låg i Tjobajos säng. Den här morgonen sov
han inte länge som vanligt. Han var redan uppe. Kanske jag
saknade något. Jag satte mig upp och tittade ut genom
sovrumsfönstret. Jag kunde inte se någonting, inte ens himlen.
"Är det dimmigt?" undrade jag tyst. Sedan gick jag upp och ut
ur sovrummet.
Åh, välsignade Buddha! Marken var helt vit. Det snöade
stora, tunga snöflingor. En iskall vind kylde mig in i märgen,
blåste upp snöflingor i ansiktet på mig och på mina bara fötter.
Jag kände kylan rakt in i hjärtat. Jag hade tänkt gå och lägga
mig igen, men min bror kom plötsligt in. Han hade gått ut tidigt
för att döda sparvar och <strong>and</strong>ra fåglar med sin slangbella. Snöiga
dagar var perfekta för att jaga fåglar, för de satt stilla, uppflugna
i träden. Hans skor var våta. Snöflingor hade smält i hans hår
och på kläderna och gjort också dem våta. Hans ansikte och
händer var vita. Han darrade av köld och kunde inte stänga
munnen riktigt. Han läppar var lila. Snön hade frusit fast i hans
näsborrar som två istappar som hängde ner från två hål. Jag
kunde inte låta bli att fnittra. Tyvärr märkte han att jag skrattade
och sa ilsket: "Din dumma åsna. Hur vågar du skratta åt mig.
Du låg och sov länge som en åsna." Hans ilska gjorde att jag
blev ändå mer skrattlysten. Jag försökte behärska mig för jag
ville inte ha stryk.
Jag ville inte gå och lägga mig igen, så jag slutade en
stund och sa brett leende: "Det är inte mitt fel att du är så kall
som om du hade sovit i en iglo. Varför väckte du mig inte när
du gick upp? Vi somnar alltid och stiger upp tillsammans i
vanliga fall."
Han gned sin händer för att bli varm och sa lite lugnare:
"Ursäkta, jag trodde att vi skulle bråka om slangbellan."
"Varför trodde du att vi skulle bråka? Det finns ingen
anledning att gräla, för jag har min båge och pilar för att döda
▪146▪