Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

Tyvärr kom två av mina så kallade vänner och sa att de inte
tänkte göra uppgiften. De var rädda att om jag lärde mig texten,
så skulle lärarinnan inte låta dem gå hem förrän de hade lärt sig
den . Men om ingen av oss lyckades lära sig den utantill skulle
lärarinnan säkert låta oss gå.
"Kompis Kondro, jobba inte så hårt. Låt oss gå emot vår
lärare. Om vi säger att vi inte kan, vad ska hon göra? Ingenting.
Eller hur? Ta det lugnt, stressa inte ihjäl dig hela tiden för att
göra allting som läraren kräver av dig", sa en av dem.
"Om jag inte lär mig det, kan jag inte gå hem tidigt och
sedan blir det mörkt. Jag är rädd för att gå ensam i mörkret", sa
jag och tänkte på alla spökhistorier som de berättade i vår by.
"Det gör ingenting. Hon kommer inte hålla kvar oss till
det blir sent. Lita på oss", sa en annan, och snurrade böckerna i
h<strong>and</strong>en.
"Nej, det är fråga om att hon litar på oss. Snälla
kompisar, låt mig vara ifred. Vi försöker lära oss läxan allihop",
sa jag hövligt. De sa ingenting utan gick bara mot vårt
klassrum.
Sedan kom lärarinnan och frågade oroligt: "Kondro, kan
du läsa upp den nu?" Jag var inte säker för om jag blev nervös
skulle jag säkert glömma bort allt jag hade lärt mig.
Jag sa blygt: "Frökan, jag ska försöka". Jag gav boken
till lärarinnan och försökte läsa upp läxan utantill. Till min
förvåning läste jag upp den perfekt utan att glömma ett enda
ord.
"Jättebra! Fortsätt att plugga så hårt. Du börjar bli riktigt
duktig", sa lärarinnan och visade tummen upp för att
demonstrera att hon tyckte att jag var bra.
"Kondro Tsering läste upp läxan. Han kan gå hem. Finns
det någon till som vill försöka?" frågade lärarinnan de
muttr<strong>and</strong>e eleverna runt om henne. De hängde med huvudet,
vilket var ett tecken på att de inte var klara ännu. "Då får ni
fortsätta", sa lärarinnan. När vi gick hem stirrade alla hånfullt på
mig, vilket gjorde mig osäker.
Jag gick fram till mina två "vänner" och sa: "Hej då,
kompisar, lycka till! Vi ses imorgon." De reagerade inte som jag
hade väntat mig. Det var sura och tittade inte ens på mig. De sa
ingenting. Jag kunde inte göra någonting utan gick hem uppför
den branta stigen. När jag kommit halvvägs kom pappa emot
▪215▪