Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

de två bergsgudomarna vände ryggen mot oss på grund av sitt
hat mot var<strong>and</strong>ra, och därför blir vi sällan välsignade av dem.
Det hjärtformade berget vetter mot ett nomadområde, så
herdarna får tur med sina hjordar. Danghi-berget vätter mot
Tsunre-staden och folket där är sysselsatta med blomstr<strong>and</strong>e
affärer. Alla invånare i vår kommun tror på den här historien
och ser sin fattigdom som ödesbestämd.
<strong>Min</strong> bror och jag letade efter välformade småstenar. Vi
hittade inga men far hittade några som han gav oss. De såg ut
som om någon hade slipat dem. <strong>Min</strong> bror och jag var väldigt
förtjusta i dessa heliga småstenar.
Vi passerade tre byar på väg hem. Solen hade nästan
börjat ta avsked av oss. Vi stannade inte, för vi hade fortfar<strong>and</strong>e
lång väg att gå. Vårt hem låg långt bort från
kommunhuvudstaden på en hög bergstopp vid slutet av en brant
stig. Det finns ett ordspråk om vår by: "Om man tittar upp mot
Lhacar-byn, måste man hålla i sin hatt, annars faller den av och
blir dammig." Smeknamnet är "fågelbyn" för fåglarna tycker
om att häcka i de höga träden där. Namnet ger också uttryck för
byns isolering och svårtillgängliga läge. Jag brukade gräla med
mina klasskamrater på grund av det här ohövliga, men välvalda
smeknamnet.
Vårt lokala kloster, där min äldste bror är munk ligger
nära kommunhuvudstaden. <strong>Min</strong> bror ville stanna kvar i min
munkbrors hem för han var utmattad. Far och jag fortsatte hem
utan honom. Det var nästan mörkt när vi kom hem. Fars hår
droppade av svett. Det steg upp ånga från håret som från
ångkokare för bröd. Mor, mina systrar och Gaga kom ut och
hjälpte oss att lasta av mulan. Mor gav mig en varm kyss och
sa: "<strong>Min</strong> älskade yngste pojke, vad jag har saknat sig." Men jag
kände mig konstig till mods, för vi hade ju bara varit borta två
dagar. Kanske berodde det på att jag inte ens hade tänkt på
henne?
Under middagen berättade mor att en av mina vänner,
Dorji Tsering, hade orsakat problem för sin familj. Han hade
slagits med en liten flicka som var ett år yngre än han och hade
slagit ut en av hennes framtänder. Sedan hade deras familjer
grälat och slagits. Dorjis far hade blivit skadad i huvudet och
åkt till sjukhuset. Mor var lättad att jag inte varit där med Dorji.
Hon berättade många saker och bad mig att inte leka med Dorji.
▪162▪