Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

26
NÄR JAG BÖRJADE PÅ HÖGSTADIET
J
ag fick min examen från lågstadiet. När vi tog
inträdesexamen till mellanstadiet kunde vi inte skriva en
ordentlig uppsats på <strong>tibetanska</strong>, för vi hade inte börja läsa
<strong>tibetanska</strong> förrän i årskurs fyra. Vår <strong>tibetanska</strong> lärare skrev
uppsatser åt oss i våra examenspapper medan skrivningsvakten
var ute. Jag lärde mig inte mycket i den lokala lågstadieskolan.
Men genom de tre juvelernas välsignelse klarade jag mig och
kunde börja i mellanstadiet.
Den lokala mellanstadieskolan låg långt borta. Jag
kunde bara komma hem under veckosluten. Det var första
gången jag fick sova ensam för fram till dess hade jag alltid
sovit med pappa. Sovsalen var bättre än i vår lågstadieskola.
Taket läckte inte när det regnade eller när snön smälte. Men jag
hade svår hemlängtan vilket jag aldrig upplevt tidigare.
Eftersom vi inte kunde åka hem förrän på lördagen köpte vi
egen mat och våra föräldrar gav oss ved till matlagning. Skolan
hade ingen matsal, så vi lagade själva mat. Skolan var väldigt
liten och det fanns bara tre klasser: årskurs ett, två och tre.
De nya eleverna var yngst och vi vågade inte lyfta våra
huvuden av rädsla för att bli slagna. Fem av oss hade varit
klasskamrater på lågstadiet, så vi bodde ihop i samma sovsal.
Våra byar låg inte långt ifrån var<strong>and</strong>ra och på så sätt var det lätt
för våra föräldrar att ta dit ved en gång i månaden. Våra
föräldrar var oroliga för oss och skickade oss så god mat som
möjligt. De äldre eleverna var lata översittare. De kokade inte te
för att göra tsampa. Istället kom de till vårt rum för att dricka te
och göra tsampa varje morgon. Ibl<strong>and</strong> hade vi inte tillräckligt
med te för att göra tsampa. Vi vågade inte säga något för vi
visste att de skulle ge oss stryk om vi klagade. Vi hade inte ens
tillräckligt med mod för att skratta högt i vårt rum, än mindre att
vägra dem te. Mycket olycka begravdes i våra sinnen.
En gång, innan vi visste bättre, pratade vi glatt med
var<strong>and</strong>ra, och vårt rum svämmade över av skratt. Plötsligt
stormade en äldre elev in i vårt rum, pekade på var och en av
▪227▪