Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

att jag inte vågade röra mig. Jag satt bara alldeles stilla bredvid
farmor, som var mitt enda skydd. Egentligen var det ju inte mitt
fel, men eftersom min bror var offret, tröstade de honom och
grälade på mig.
Till slut sa far: "Sluta upp att gräla på honom och slå
honom. Nu får det vara nog. Ingen kan förhindra sån’t här. Det
bestämdes vid hans födsel." Vad far sa muntrade upp mig.
Djupt inom mig tackade jag honom och insåg hur fantastisk han
var.
Jag tyckte synd om min bror eftersom det var mitt fel att
han måste stanna hemma. Han kunde inte gå ut på hela
vinterlovet. Om jag hade varit lite lättare på foten skulle det inte
ha hänt. Han led verkligen. Hans tårdränkta ansikte var en
outhärdlig smärta för mig. Hans pinade gråt var min <strong>barndom</strong>s
första tragedi. Jag visste inte vad jag skulle säga åt honom. Så
jag vill säga det nu: "Kära bror, förlåt!"
Altare i byn i författarens hem där en bl<strong>and</strong>ning av tsampa,
rostat korn, och tuja-barr bränns tidigt varje morgon som ett
offer till gudarna.
▪149▪