Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

29
ATT GÖRA FAR GLAD
T
iden gick och jag åkte till <strong>Zorgay</strong> kommunhuvudstad för
att ta inträdesexamen till gymnasiet. Det var första
gången jag var på en så urban plats. Det var många
människor och bilar på gatorna. <strong>Min</strong>a vänner sa att det inte alls
var stort, men det var den största stad jag någonsin sett. Jag
kände mig vilsekommen. Jag tittade mig omkring med förvånad
blick vilket fick <strong>and</strong>ra att stirra på mig. De trodde säkert att jag
var dum. De fyra våningar höga husen var högre än något hus
jag tidigare sett. Jag undrade hur folk kunde bo där och tänkte:
"Varför blir de inte yra och svimmar?" Det var omöjligt att ta
sina ögon ifrån dem.
Jag fick den högsta genomsnittspoängen i hela Ngawakommunen
det året. Den lokala högstadieskolan tog åt sig av
äran och sparade betyget, för regeringen hade planerat att stänga
skolan. Far var lyckligare än han varit på länge. Efter att min
bror dött hade jag längtat efter att se far le. Genom de tre
juvelernas välsignelse var far så lycklig när vi fick nyheten om
mina höga examenspoäng att han log och berättade det för alla
våra släktingar som gratulerade mig för mina utmärkta resultat.
För att fortsätta att göra far lycklig slösade jag inte bort tiden i
skolan. Jag studerade hårt, ändå hårdare än tidigare, för att göra
alla som brydde sig om mig och min framtid glada.
Jag klarade ytterligare en examen som gjorde att jag fick
möjlighet att läsa engelska och valdes ut att åka till Xining för
att studera. Det gjorde far ännu lyckligare. Inte förrän då gav
han mig en stor kram. Det var den första kram jag fått sedan jag
blivit femton. Jag glömmer aldrig fars varma kram. Den var så
verklig och full av omsorg av en far till sin son, en kram som
jag längtat efter, den kram som jag hade gjort mitt bästa för att
få, den kram som far sparat att ge till särskilda tillfällen – det är
den kram jag kommer komma ihåg för evigt som en stråle av
ljus som lyser upp min stig mot framgång och uppmuntrar mig
att inte göra honom eller mig själv besviken.
Återigen började livet bli lyckligt. Jag övertygade mig
▪235▪