Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

Till slut var lektionerna över och det var dags för lunch.
Jag ville fly för att undvika onödigt slagsmål, men de fortsatte
att trakassera mig på vägen när jag och Dorji gick hem. Jag
stannade och frågade: "Vad har jag gjort er, kompisar?"
Den längste, Tashi Dondrub, sa, "Vad menar han med
kompis? Det är konstigt och en skam att säga att någon är ens
vän när man just ska börja slåss. Tycker ni inte det, kompisar?"
Som förutsett svarade alla: "Du borde skämmas. Gå och
slicka skit! Ingen vill vara din vän." Det fick mig nästan att ge
upp, men jag försökte lugna ner mig för om jag började slåss, så
skulle jag bli den enda som skulle få kritik av lärarna, för de var
de bästa eleverna och lärarna tyckte bättre om dem än om mig.
Jag sa åt min vän Dorji, som säkert skulle hjälpa mig att slåss
med dem, att ignorera dem.
Dorji viskade i mitt öra: "De vill slåss för att vår
mattelärare berömde dig i morse. De är avundsjuka på dig." Å,
välsigna mina tre juveler! När jag var dålig på matte var de
vänner med mig och nu när jag börjar bli bättre har de blivit
mina fiender. Jag hade blivit eleven som de ville slå och trycka
ner. Det var en stor besvikelse, men jag försökte ändå att hålla
tillbaka min ilska och behärskade mig. .
Jag sa: "Jag vet varför ni vill slåss. Vi kan väl slåss efter
slutexamen. Vad säger ni om att vänta till dess?"
Det var sådant jag sa för att jag ville undvika slagsmål.
Jag visste inte om jag skulle vara lika duktig som de vid slutet
av terminen. Men utan varning kastade de tre sig över mig,
sparkade på varje del av min kropp, slog mig på näsan så att den
började blöda och drog mig i håret så hårt de kunde. Dorji
hjälpte mig och sparkades och slogs med sina små knytnävar.
De slog Dorji, men som tur var stoppade en förbipasser<strong>and</strong>e
dem. Jag kunde inte slåss mot dem, men Dorji hade tappat
besinningen och grälade ursinnigt: "Ni dumma hundar. Om ni är
starka nog att slå Kondro och mig, så låt oss slåss var och en. Ni
borde skämmas att ge er på Kondro och klå upp honom! Ni kan
ge er på att jag kommer hämnas senare, när var och en av er är
ensamma." Sedan kom han fram till mig och torkade av blodet
från min kind med ärmen på sin <strong>tibetanska</strong> rock.
Det fick mig att inse vad det betydde att ha en vän, när
man blivit slagen på näsan och inte kan hålla tillbaka tårarna.
Jag såg ut som jag grät men det gjorde jag inte.
▪168▪