Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

de onda <strong>and</strong>arna. Den femte dagen samlade laman alla bybor i
ett hus där han reciterade ur skrifterna. Det spelade ingen roll
hur gammal man var. Alla förväntades komma – även småbarn.
Byborna blev tillsagda att lämna sina dörrar olåsta och öppna.
Laman valde ut sju personer som var födda under de
mest vilda djur-åren, t.ex. drakåret och tigeråret. De blev
tillsagda att springa med en munk som bar en stor lädersäck och
hade järnkedjor lindade löst om sig. Laman sa åt dem åt vilket
håll de skulle springa. De sju bar speciella redskap. Far höll
korta träkäppar i ena h<strong>and</strong>en och ett halvbränt stycke ved i den
<strong>and</strong>ra. Vart han än sprang skulle han markera var käpparna
vidrörde marken. En annan man höll en stor hammare och ett
svärd för att skrämma spöken. Det var inte en lätt uppgift för de
måste springa mycket.
Laman reciterade inne i huset med ett argsint uttryck i
ansiktet. Han sa åt dem att springa till varje plats som spökena
gömde sig på. Återigen bad han dem att springa till vissa hus
utan att någon sagt det till laman. Till exempel kunde han säga
vilken slags hund familjen hade och antalet och färgen på deras
boskap. Han hade alltid rätt. Andra bybor satt kvar i sina hus
och visslade så högt de kunde och lurade in spökena och gjorde
dem därmed till spökhus.
Till slut hade alla spöken fångats i den stora lädersäcken.
När löparna hade återvänt till laman öppnade de lädersäcken för
att han skulle kunna undersöka den, men vi var blinda för vad
han än såg. Inuti säcken låg trästycken med svarta streck målade
på dem. Laman reciterade över dem varje gång männen sprang
iväg och kom tillbaka. De fortsatte att springa fram och tillbaka
på det här sättet en ganska lång tid.
Många kvinnor blev hysteriska och blev så starka att inte
ens <strong>and</strong>ra unga bybor inte kunde hålla fast dem. De skrek
ursinnigt och drog sina hår. Många unga släpade dem till laman.
Han behövde bara slå till dem i ryggen med sin knytnäve så
lugnade de ner sig. Vad otroligt det var! Till slut sa laman: "Bra
gjort. De har fångat alla spöken." Först då kunde han och
löparna vila sig och ta något att dricka. Sedan återvände alla till
sina hem som blivit stökiga av alla människor som sprungit runt
i dem.
Nästa dag sa laman att han skulle begrava spökena i en
grop, men det var inte ett bra sätt, för spökena brukade jämra
▪225▪