Min tibetanska barndom i Zorgay - Life and Culture on the Tibetan ...

och hade inte ett öre i slutet av veckan, så vi måste gå hem. Vi
gömde oss för taxibilarna, för vi skämdes för att vi inte hade
pengar att betala. Så fort vi hörde en bil sprang vi och gömde
oss bakom stora träd vid vägen.
Under tiden i mellanstadiet gick Tjobajo och badade i en
flod i närheten av skolan. Eftersom han inte kunde simma bra
drunknade han. Det var en hårt slag som nästan slog omkull
mig. Jag tyckte inte att livet var värt att leva. På vägen till
skolan låg jag i gräset bredvid vägen och stirrade upp i himlen.
<strong>Min</strong>a ögon var fulla av tårar som gjorde den vackra
sommardagen dimmig. Det fanns bara blå himmel ovanför
huvudet. Jag längtade fruktansvärt efter min bror. Varje natt
fastnade mina kinder i kudden av alla tårar. Att gråta ensam i
mitt trista sovrum där jag och min bror en gång sovit
tillsammans och glatt berättat våra favorithistorier för var<strong>and</strong>ra
blev en vana. <strong>Min</strong> filt var min enda vän. Jag övervägde att ta
livet av mig. Men att se min fars kropp, tärd av sorg varje dag
gjorde att jag gav upp min dumma idé. Jag ville inte orsaka
honom mer lid<strong>and</strong>e. Jag kunde bara inte vara så självisk. Det
skulle förvärra situationen ytterligare. För alla jag älskade och
för alla som älskade mig var jag tvungen att göra mitt bästa för
att klara av vad de än önskade av mig. Jag låtsades att inte vara
ledsen när jag var med far och var inte längre bara en lip<strong>and</strong>e
pojke. Jag började tänka på <strong>and</strong>ra. Mors och min brors död fick
mig att inse hur viktigt mitt eget liv var. Det fanns ingen <strong>and</strong>ra
chans. Jag fortsatte i skolan som mor hade velat. Med en klump
av sorg i mitt hjärta kunde jag inte göra annat än att studera.
▪229▪