Untitled - Doria

5.3.2 Humlans flykt – om tretal och den andra skepnaden
Marcus Andronicus.
Alas, my lord, I have but kill´d a fly.
Titus Andronicus.
But how, if that fly had a father and mother
How would he hang his slender gilded wings,
And buzz lamenting doings in the air!
Poor harmless fly,
That, with his pretty buzzing melody,
Came here to make us merry! And thou hast
kill´d Him.
W. Shakespeare Titus Andronicus 1598
Textens spel med dubbelhet manifesteras också i gestaltningen av vad jag
kallar ”den andra skepnaden”. Den realiseras genom metamorfos, via
förklädnad, dold närvaro och på det verbala planet genom förfalskning och
lögn. Alla dessa begrepp är förbundna med varandra betydelsemässigt, i och
med att de ger sig ut för att representera något annat än vad de verkligen är.
Syftet med förvandlingarna är också likartat. I ”Sagan om tsar Saltan”
utnyttjas den andra skepnaden av såväl protagonister som antagonister. I det
följande diskuterar jag hur det sker och vad det betyder.
Metamorfos är en vanlig företeelse i myt och saga. Oavsett i vilket
sammanhang den förekommer, inbegriper metamorfosen alltid ett spel med
identitet. Därmed även begreppen ”sanning” och ”lögn”, något som tydligt
åskådliggörs i ”Sagan om tsar Saltan”. 266 Tre gånger förvandlas furst Gvidon
till insekt för att obemärkt kunna besöka sin faders rike. Tsarsonens
förvandling till insekt är ett återkommande motiv i den ryska folksagan 267
och själva gestaltningen bestäms av syftet. Därtill är förvandlingen
temporär. Efter utfört uppdrag återfår den förvandlade hjälten alltid sin
ursprungliga skepnad. Orsaken till förvandlingen är ofta nyttobetingad, den
främmande skepnaden medger tillträde till något som annars vore
otillgängligt. Förvandlingen kan vara självpåkallad, som i ”Sagan om tsar
Saltan”, men den kan också vara ett straff där den förvandlade är fången i sin
266 Jfr Bachtin M. ”Превращение и тождество глубоко сочетаются в фольклорном образе человека. В
особенно четкой форме это сочетание сохраняется в народной сказке. Образ сказочного человека –
при всем громадном разнообразии сказочного фольклора – всегда строится на мотивах превращения
и тождества (как, в свою очередь, ни разнообразно конкретное наполнение этих мотивов).”
”Formy vremeni i chronotopa v romane”, Voprosy literatury i ėstetiki 1975: 262–263.
(”Förvandlingen och identiteten är djupt förenade i folklorens bild av människan. I en särskilt exakt form
bevaras denna sammansättning i folksagan. Bilden av sagomänniskan är – trots den väldiga variationen i
sagans folklore – alltid uppbyggd på motiven förvandling och identitet (hur varierat det konkreta utförandet
av dessa motiv i sin tur än kan vara).”) Övers. Johan Öberg 1991.
267 Se Afanas’ev A.N. sagorna nr 136, 236 och 286.
90