Untitled - Doria

härkomst och börd i kontrast mot det uppdiktade. En liknande motsättning
gestaltas som vi sett också i ”Sagan om tsar Saltan” genom ”kräket av okänt
slag”. I bägge fallen gäller att det främmande skall fördrivas.
I det andra kaukasiska poemet ”Tazit” från 1829, 224 som liksom
romanen Arap aldrig slutfördes, möter en konflikt mellan två värdesystem.
Frågan om blodshämnd ställs mot den kristna försoningstanken. Tazit som är
av europeiskt ursprung fostras av bergsbon Gasub som förlorat sin egen son
i strid. Emellertid motsvarar han inte fosterfaderns förväntningar.
Främlingsskapet modifieras ytterligare. När Tazit slutligen träffar på sin
styvbroders mördare och skonar hans liv, fördöms han av Gasub.
I dramat ”Skupoj Rycar’. Sceny iz Čenstonovoj tragikomedii” (’Den
girige riddaren’) vars tillkomsthistoria omspänner åren 1826 till 1830 och
som färdigställdes i Boldino, återges också en inflammerad relation. Den
utblottade sonen – något av en travesterad Don Quijotegestalt – ber sin far
om pengar. Men fadern avslår hans vädjan med ett för egen del ödesdigert
resultat. Konflikten som gäller pengar och blodsband tillspetsas så att fadern
utmanar sin egen son på duell. Dramat utges för att gå tillbaka på en engelsk
förlaga av V. Shenstone (1714–1763). Emellertid finns det inget verk med
motsvarande titel i hans litterära kvarlåtenskap. Pusjkins kamoufleringsförsök
– texten trycktes under signaturen ”P” – har ofta uppfattats som en
åtgärd i syfte att undvika biografiska jämförelser. ”Skupoj rycar’” tillkom
nämligen under en period då förhållandet mellan Pusjkin och hans egen far
var ansträngt. 225 Likväl är eventuella biografiska sammanträffanden av
mindre intresse för läsningen av ”Sagan om tsar Saltan” än själva
gestaltandet av konflikten i dramat. Ty precis som i sagan orsakas den av
’förtal’ (kleveta), som i dramat föranleder fadern att misstro sin egen son.
Också i romanen Kapitanskaja dočka 1833, förekommer motivet ”far
och son” som en legering av versionerna i de två tidigare kommenterade
verken. Romanen, som blev klar två år efter ”Sagan om tsar Saltan”,
tillskriver implicit bondeledaren Pugačev ett slags fadersroll som delvis kan
jämföras med den funktion Peter I har i Arap. 226 Men huvudpersonen Grinev
har också en köttslig far som även om han förutspått sin sons framtid ändå
förblir rätt marginell i historien. Trotjänaren Savelič representerar ytterligare
en fadersfigur, förutom att han är urtypen för den ryska ”djadkan”. Likt en
Sancho Panza följer han det unga brushuvudet i hälarna och blir den som
vårdar, råder och förmanar. Romanen, som vanligtvis uppfattas som
”historisk roman” i Walter Scotts anda, där det stora skeendet filtreras
224
Se t.ex. Tomaševskij B. Puškin. Raboty raznych let 1990: 257, Lotman Ju.M. Puškin 1997e: 305.
225
Chodasevič V. ”Ssora s otcom”, Sobranie sočinenij v četyrech tomach t. 3 1997: 463–468.
226
Debreczeny P. 1983: 271.
73