Untitled - Doria

var Pusjkin medveten om att hans brev lästes av andra än tilltänkt adressat,
men han tog det av allt att döma inte så allvarligt utan dristade sig till och
med att skämta om saken. Efter att han bildat familj i början av 1830-talet
förändrades emellertid hans inställning. Hans uppfattning om hemmet som
en borg och som hägn för det egna livet och det fria skapandet kom flera
gånger på skam, och hans reaktion resulterade bland annat i hätska, i det
närmaste provokativa utgjutelser i brevfrom. Ofta hade dessa tsaren själv
som indirekt adressat. Breven till hustrun från första hälften av 1830-talet
utgör goda exempel på sistnämnda.
Brev förekommer i många av Pusjkins verk. Från 1829 härstammar den
oavslutade och postumt utgivna Roman v pis’mach (’En brevroman’). I
Richardsons efterföljd låter Pusjkin här fyra unga företrädare för
aristokratin, två kvinnor och två män, i tio brev kommentera sin egen samtid.
Typiskt för innehållet i de kvinnliga breven är att de i första hand kretsar
kring hjärteangelägenheter, balerna i Petersburg och romanläsning. Männen
i sin tur diskuterar aristokratin. Verklighet vävs ihop med dikt. Det är inte
blott romaner som behandlas. Pusjkin själv figurerar i texten. Han omnämns
i egenskap av författare och som en person i gestalternas umgänge. Liza och
Saša har exempelvis åsikter om Pusjkins och hans kollega Petr Vjazemskijs
syn på ’damer i provinsen’ (uezdnye baryšni) som de benämns i diktarnas
respektive verk. Därför utformar sig romanen också till ett slags ironisk
självkommentar från Pusjkins sida. Brevromanens berättarteknik, liksom
dagboksromanens, implicerar känslan av intimitet och förtroende. Som
läsare blir man därför något av legitimerad tjuvlyssnare till en privat dialog.
Den traditionella berättargestalten befinner sig i bakgrunden i förhållande till
brevens utsagor. I själva verket innebär det att berättaren i en brevroman
spelar flera roller – han eller hon gestaltar respektive skribenter.
En särställning bland de fiktiva breven innehas givetvis av Tatjanas
brev till Onegin. 198 Tatjanas brev – texten i texten – uppfyller två
traditionella funktioner. Dels är det av direkt konsekvens för
händelseförloppet, dels utgör det en intim känsloutlevelse som blottlägger
karaktären hos en av verkets huvudpersoner. Intrycket av äkta känsla och
uppriktighet förtas inte trots att brevet är fullspäckat med litterära, främst
franska, reminiscenser. Brevet kännetecknas med all tydlighet av tudelning –
198 Jfr Lotman Ju.M. ”Roman A.S. Puškina ’Evgenij Onegin’. Kommentarij”, Puškin 1997c: 624.,
Pomorska K. ”Zametka o pis’me Tat’jany” i Kodjak A., Pomorska K., Taranovsky K. (eds.) Alexander
Puškin. Symposium II 1980: 61 och Bethea D.M. (Betea Devid M.) ”Mifopoėtičeskoe soznanie u Puškina:
’Apulej’, ’Kupidon i Psicheja’ i tema metamorfozy v ’Evgenii Onegine’”, Puškinskaja konferencija v
Stėnforde 1999: Materialy i issledovanija/ pod red Dėvida M. Betea, A.L. Ospovata, N.G. Ochotina i dr.
2001: 208–232, http:// www.ruthenia.ru/document/532294.html, 26.3.2004
58