Untitled - Doria

(Döv av den inre orons oljud/ Irrade han omkring under resten av sitt liv, ej djur,
ej människa, varken det ena eller det andra, ej jordisk varelse, Ej vålnad…)
Stämningen i poemet är väsensskild från sagans. Ändå kan man iaktta
överensstämmelser när man betraktar handlingens struktur ur Gvidons
respektive Evgenijs synvinkel. Den ena texten framstår då som den andras
motbild. Bägge två placerar en individ i centrum. Medan Gvidon är son till
tsaren är Evgenij bara en liten tjänsteman av god om än bortglömd familj.
Men båda två går i giftastankar, de reflekterar kring äktenskapet och de vill
skapa ett hem. Oförskyllt hamnar bägge två i vattnet, Gvidon till följd av
bedrägeriet, Evgenij på grund av ett missunnsamt öde i form av
naturkrafterna. För Evgenij är upproret mot Peter den stores ryttarstaty också
ett slags fadersuppror. Gvidon gör däremot inte uppror men hans strävan att
möta fadern utmynnar i en befrielseprocess från densamme. Evgenijs färd
går till livet efter detta, zagrobnyj mir. För Gvidon som färdats över Okijan,
väntar en annan tillvaro i det nya riket, som också kan ses som analogt med
livet efter detta. Här förenas gestalterna också i belysning av den poetiska
myten. 329 Gvidons värld i sagan utformar sig till en utopi medan Evgenijs
värld i poemet mynnar ut i dystopi. Till skillnad från Gvidon återfinns
Evgenijs rötter i en realistisk tradition. 330 Likväl möts berättelserna om dessa
gestalter i ett gränsland där jordmånen består av historien och dess skrift i
olika genrer och där hemlöshet och utanförskap är ett tillstånd bägge har
gemensamt. För Gvidons del slutar emellertid historien även i detta avseende
i försoningens ljus.
Förhållandet mellan far och son, Saltan och Gvidon, driver handlingen
framåt i sagan. Skildringen är starkt förankrad i den folkliga berättartraditionen.
Men, till synes utan att rucka på den stereotypi som vanligtvis
kännetecknar sagogestalter, har Pusjkin nyanserat och problematiserat de
centrala personporträtten. Texten kan givetvis förstås precis som den står
skriven. Då handlar den om en son som vill möta den far han aldrig sett och
om en far som berövas sin familj och drabbas av handlingsförlamning.
Sonens uppnår en position motsvarande den som rätteligen tillkommer
honom. Därmed är tiden inne för mötet med fadern och familjens
återförening. Läst så sker intrigens upplösning helt i enlighet med
329 Jfr ”[...] There are other details suggesting the mythological background of the situation. Eugene’s
madness recalls a strong association between madness and poetic and prophetic gift which was established
in Puškin’s poetry, especially of the 1830’s. This madness made Eugene a strange creature placed between
the world of the living and the world of the dead: ’Neither this nor that, neither dweller of the earth nor
specter of the dead – Ni to ni se, ni žitel’ sveta, ni prizrak mertvyj.’” Gasparov B.M. 1985: 150.
330 Evgenij i ”Mednyj vsadnik” betraktas som en förebild för den ryska litteraturens ”lilla människa”.
125