Untitled - Doria

Я трепетал – и тихо наконец
Томленье сна на очи упадало.
Тогда толпой с лазурной высоты
На ложе роз крылатые мечты,
Волшебники, волшебницы слетали,
Обманами мой сон обворожали.
Терялся я в порыве сладких дум;
В глуши лесной, средь муромских пустыней
Встречал лихих Полканов и Добрыней,
И в вымыслах носился юный ум…
[…] 159
(Själv gillar jag inte min pratsamhet,/ Men jag älskar minnet från min barndom./
Ah! Skall jag tiga om min morsgumma,/ Om nattens hemlighetsfulla tjusning/ När
iförd gammaldags dräkt och mössa/ Hon beveker andar med sin bön/ Och gör
korstecknet över mig/ Och börjar viskande berätta för mig/ Om dödingar, och
Bovas bedrifter…/ Det hände jag låg orörlig av skräck,/ Jag vågade knappt andas,
kröp ihop under täcket,/ Jag kände ej av fötter eller huvud./ Den enkla lampan av
lera under ikonen/ belyser svagt de djupa rynkorna,/ Gammelmormors mössa en
värdefull antikvitet,/ Den långa munnen där några tänder klapprar, – / Allt ledde
till att en ofrivillig skräck tog plats i själen./ Jag darrade – och slutligen föll
sömnen stilla över mina ögon./ Då från azurblåa höjden i skaror/ På rosors bädd
bevingade drömmar,/ Trollkarlar och trollkvinnor kom flygande ned/ Och med
lurendrejerier vakade de över min sömn./ Jag förlorade mig i avbrottet av ljuva
tankar;/ I skogens djup, mitt i den muromska ödemarken/ Träffade jag på
Polkaner och Dobrynjor,/ Och i påhitt svävade det unga sinnet fram.)
I tillståndet mellan sömn och vaka befolkas ’det unga sinnet’ av
sagogestalter, bylinornas riddare och figurer från förr. Alla har sin givna
plats i den skapande fantasin. På så sätt reflekterar redan ”Son” barndomens
betydelse i den kreativa processen och visar framåt mot ”Osen’”.
Gemensamt för de båda dikterna är vidare att de illustrerar ett
förhållningssätt till tiden. ”Son” representerar huvudsakligen ett tillbakablickande
medan ”Osen’” rör sig i ett skapande nu. Bägge återger ett
tillstånd när dikten kommer till. Vid pass sexton år ligger mellan texterna
som tillsammans belyser prologen till ”Ruslan i Ljudmila”, som tidsmässigt
befinner sig mitt emellan dem. I dessa texter föreligger Pusjkins sagovärld i
sin mest renodlade utformning, med stark förankring i såväl den ryska
folktraditionen, som i poetens egen fantasi.
Prologen till ”Ruslan i Ljudmila”, är av allt att döma initierad av Arina
Rodionovna 160 och tillfogades den andra utgåvan av poemet som
159 PSS t. I 1937: 146–147.
46