Untitled - Doria

“Vi seglat runt kring denna jord.
Och allt är bra.Men ett är visst
på under råder ständig brist.
Dock finns en ö, rakt västerut,
där ingenting är som förut.
Där varje dag ett under är.
Där slår ett hav. Det blåser där.
Det sjuder vilt. Det tjuter gällt.
Och vågsvall över strandens fält
sig vältrar in och bort sig drar
och där på stranden lämnas kvar
en riddarhär, så skön att se,
av bogatyrer, trettiotre.
Alla vackra, inga rädda,
jättestora, fjällbeklädda.
Helt lika såsom bär de står
på led bak gubben Tjernomor.
Han leder dom i samlad tropp
i jämna par ur havet opp.
De skyddar ön. De går i takt.
Runt stadens mur de håller vakt.
Och inga vakar med sån flit,
det ser envar som reser dit.
Gvidon är det som härskar där.
Han sände dig sin hälsning kär.”
Allt detta tsaren märkligt fann.
“Det undret vill jag se”, sa han.
“Om jag får leva reser jag
och hälsar på Gvidon ett slag.”
Två systrar teg, sa ej ett dugg.
Men slottets mor hon log i mjugg:
“Den sagan var just sagolik -
att det går vågor i en vik!
Och att en här står upp därur
och går på vakt omkring en mur,
kan inte alls förvåna mig,
om det nu stämmer eller ej.
Är undren slut, dess tid förbi?
Nej, havet finns en ö uti
där en prinsessa håller till,
vars skönhet jämt man skåda vill.
För henne stillnar skogens sus,
av dag blir natt, och natten ljus,
bak flätan lyser månens blänk,
och pannans sken är stjärnestänk.
Ej någon drottning någonstans
kan gå med större elegans.
Och hennes röst är glad och käck
som porlandet från vårens bäck.
Det undret är väl värt att se,
långt mer än gamla riddare!”
196
Köpmännen de tänkte stumma:
“Dumt att reta denna gumma.”
Och tsaren log mot henne sött.
Men humlan från sitt tyg såg rött
Han släppte taget och flög ner -
nu stack han inga ögon mer -
runt slottets mor han tog en tripp.
Så slog han till mot näsans tipp,
djupt in i den han gadden sköt
tills näsan växte. Gumman tjöt.
Och alla sprang och skrek igen:
“Där är den nu! Vi fångar den!
Sitt bara still! Oh nej! Oh nej!
I tsarens namn! Vi varnar dig!
Flyg ej så högt! Nu, alle man!”
Men humlan flydde och försvann.
Till havs han flög, precis som förr,
tills han kom fram till furstens dörr.
22
Snart ner till havet fursten gick.
Han såg på det med dyster blick.
Då som förr ur vattnets ström
kom svanen fram som ur en dröm.
“Min kära prins, var hälsad du.
Ditt stolta mod, var är det nu?
Vad saknar du? Vad vill du ha?”
Det var vad hon till honom sa.
Och han sa: “Det var en fråga.
Lust och längtan är min plåga.
Jag hört att andra gifter sig.
Nu vill jag ha en brud för mig!”
Då sporde svanen vem det var.
Och fursten sa: “En underbar.
Det finns en mö, så säger man,
som blicken aldrig släppa kan.
För henne stillnar skogens sus,
av dag blir natt, och natten ljus,
bak flätan lyser månens blänk
och pannans sken är stjärnestänk.
Ej någon drottning någonstans
kan gå med större elegans.
Och hennes röst är glad och käck
som porlandet från vårens bäck.
Men sådant är väl rykten bara?”
Fursten rös.Vad ska hon svara?
Men svanen teg, sa inget alls,
blott sträckte på sin långa hals.
Så sa hon: “Nej.Hon finns just nu.
Men du ska veta, att en fru
kan ej som handskar dragas av.