Untitled - Doria

etyder ’krans’, och som vi konstaterat kan det även tjäna som statyepitet.
Guldklädseln anstår visserligen en sagotsar, men guldet symboliserar också
’den andra världen’ (inoe carstvo) – dödsriket 311 och därtill är det metall –
det material statyer ofta är gjorda av. I sammanhanget är det befogat att
beakta tsar Saltans yttrande ”Om jag blott får leva”. En förändring av den
kraft-, för att inte säga, livlösa passiviteten förutsätter ”liv”. Saltan är bildligt
talat ”död”. Dödstematiken aviseras redan i strof VII (111) då tsarhustrun
beskrivs ’som en bitter änka’ (slovno gor’kaja vdovica ). Men de drabbade i
tunnan upplever en symbolisk pånyttfödelse. Istället är det Saltan som sitter
som död. Han är orörlig, klädd i guld och förstenad av sorg.
I relation till statymotivet hos Pusjkin, som det beskrivits av Jakobson,
innehåller således även bilden av Saltan relevanta attribut. Men Saltan är
ingen staty som vaknar till liv med oanade konsekvenser för omgivningen.
Också om hans tillstånd är analogt med döden, är hans passivitet temporär.
Hans återuppvaknande är det slutgiltiga resultatet av Gvidons ansträngningar
för att återfå sin far. Betydelsemässigt representerar Saltan därför inte den
fördärvbringande statyn. Det utesluter emellertid inte att gestaltningen av
honom uppvisar gemensamma drag med motivet och därmed även tangerar
den poetiska myten som den definierats av Jakobson.
Min tolkning anknyter även till den uppfattning som presenteras av
Abram Terc 312 i hans intressanta diskussion om vilken betydelse skulpturkonsten
och statyerna i Tsarskoe Selo haft för Pusjkins diktning. Liksom
Jakobson betonar Terc sambandet mellan stillhet och rörelse; den pågående
gesten eller blicken som paradoxalt nog är förevigad genom skulpturens
fasta form. Terc vidareutvecklar resonemanget och enligt honom förmår
Pusjkin även återge denna egenskap utan att använda sig av statymotivet.
Han finner att samma egenskap skymtar också i sådana verk där inga
skulpturer förekommer. Intrycket av Pusjkins gestalter är ofta förknippat
med en dunkel känsla av att de befinner sig i ett tillstånd av botgöring eller
somnambuli, upptagna med den syssla som poeten en gång tilldelat dem. 313
Tsar Saltan är sysselsatt med att sörja, han är som jag tidigare påpekat
”förstenad av sorg”.
Men han vaknar till liv på nytt i strof XXV som med sina åtta rader är
sagans näst kortaste. Återinträdet i aktiv handling är analogt med sortin, som
skedde i den femte strofen, eftersom det också gestaltas via ett vredesutbrott.
Redan dessförinnan har texten varslat om en förändring. Handelsmännens
fjärde och sista besök hos Saltan äger rum utan den förvandlade Gvidon.
311 Propp V.Ja. 1986: 281–287.
312 Jfr Gasparov B.M. om statyernas betydelse för Pusjkins poetiska myt. 1985: 148.
313 Terc A. Progulki s Puškinym 1993: 76–79.
115