Untitled - Doria

(Gift – eller nästan. Allt som du möjligen kunde säga mig om ungkarlslivets
fördelar och mot äktenskap, har jag tänkt igenom. […] Min ungdom försvann
fruktlöst och bullrande. Tills nu har jag levt annorlunda än man brukar. Lycklig
har jag inte varit. Il n’est de bonheur que dans les voies communes. Jag är över 30
år gammal. Vid trettio års ålder gifter sig folk vanligtvis – jag beter mig som folk
och av allt att döma kommer jag inte att ångra mig.)
Drygt ett halvår senare är tonen något annorlunda. Pusjkin skriver till sin
gode vän P.V. Naščokin den 22 oktober samma år och klagar över bristen på
pengar, varpå han meddelar:
Нат. Ник. брюхата – в мае родит. – Все это очень изменит мой образ жизни;
и обо всем надобно подумать – 291
(Nat. Nik. är på smällen – föder i maj – Allt detta innebär stora förändringar i min
livsstil; och man måste tänka på allt.)
I detta fall tyder ordvalet för havandeskap på Pusjkins strävan att undvika
artificiella omskrivningar. 292 Samtidigt leder det associationerna till priplod i
sagan (jfr rad 812: ”Da priploda podžidat’.” – ’Avkomma de skulle få.’).
Den tjugoandra strofen innehåller sålunda en tematik som var aktuell för
Pusjkin själv vid tiden för textens koncipiering. Inte minst ordval och
utsagor i såväl brev som fiktion visar på samhörighet. Det folkliga språket
präglar självfallet inte alla Pusjkins brev. Förekomsten är helt beroende av
relationen mellan avsändare och adressat. Ett nära förhållande uttrycks
genom ett rättframt och till och med frivolt språkbruk. För sagans del
innebär detta en familjarisering av det berättade och därmed en invit till
empatisk läsning.
Bilden av Gvidon tonas gradvis ned. De avslutande raderna ’satte bo och
levde på’ (”stali žit’-poživat’”) i tjugoandra strofen utgör även en variant av
undersagans slutformel. 293 I den aktuella kontexten innebär det att Gvidons
291 Brev 471, Puškin A.S. Pis’ma t. III (1935) 1989–1999: 54.
292 Och han går längre än så. I kap. II berörde jag kort hur Pusjkin i fysiologiska ordalag återger den
poetiska skaparprocessen. I ett brev omkring 22 maj 1826 till Vjazemskij, diskuterar han Baratynskijs
förestående äktenskap (Baratynskij hade de facto gift sig två veckor tidigare J.O.) och definierar bildligt
äktenskapets väsen: ”Правда ли, что Баратынский женится? Боюсь за его ум. Законная род
теплой шапки с ушами. Голова вся в нее уходит. Ты, может быть, исключение. Но и тут я уверен,
что ты гораздо был бы умнее, если лет еще 10 был холостой. Брак холостит душу. Прощай и пиши.”
(’Stämmer det att Baratynskij gifter sig? Jag fruktar för hans förstånd. En lagvigd är ett slags varm
mössa med öronlappar. Hela huvudet försvinner i den. Du är kanske ett undantag. Och likväl är jag
övertygad om att du skulle vara klokare om du levde tio år till som ogift. Äktenskapet snöper själen. Farväl
och skriv.’) Brev 204, Puškin A.S. Pis’ma t. II (1928)1989–1999: 12.
293 Pomeranceva Ė.V. Russkaja ustnaja proza 1985: 52.
104