Untitled - Doria

innebär förändrad status, ett gränsöverträdande i både tid och rum. Så kan
den mytiske hjälten uppträda i skepnad av ett barn vid ankomst till platsen
för mötet med den tillkommande. Efter ett kortvarigt tillstånd av oförmåga,
som halvdöd, bibehåller han sin barnaskepnad till dess att han blir bekräftad
genom sin nya status – som make. En liknande process kan också iakttas i
Gvidons gestalt.
De ovan anförda varianterna av förklädnad och metamorfos är uttryck
för mytopoetiskt tänkande som i takt med den litterära traditionens
utveckling tillskrivit motivet varierande innebörd. Bland förklaringsmodellerna
återfinns såväl rationella som irrationella och mystifierande
tolkningar. Den senare typen är rikligt företrädd i romantikens litteratur, inte
minst i den fantastiska berättelsen och den gotiska romanen. Eftersom den
litterära sagan utgör ett konglomerat av litterär konvention och folkligt
berättande, kan förvandlingsmotivet mer eller mindre helgjutet innefatta hela
skalan av förklaringsmodeller. Varje individuell utformning av motivet
inbjuder därför till sin egen tolkning. 278
I den mytopoetiska kontexten återfinns hjälten som förvandlas till
insekt, till mygga, myra eller fluga, för att det lilla formatet medger att man
kan tränga sig in i springor och finnas på platser som annars vore omöjliga
tillhåll. Insektskepnaden påträffas i det mytologiska mönster som
härstammar från antikens berättelse om Pallas Athene och hur hon
förvandlade väverskan Arachne till spindel. Kännetecknande för detta slag
av metamorfos är att insekten bibehåller ursprungsgestaltens yrkesfärdighet.
279 Gvidons insektskepnad är mot den bakgrunden helt följdriktig.
När han sedan tre gånger punkterar antagonisternas gemensamma ansikte
utför han en handling som är analog med vad han uträttat som ursprungsgestalt.
Bågskyttens träffsäkerhet i situationen med gladan har omvandlats
till insektens sting.
I ”Sagan om tsar Saltan” åtföljs den symboliska pånyttfödelsen i den nya
världen av sömn, ett tillstånd analogt med ovan anförda oförmåga som
drabbar hjälten efter ankomsten till det nya livet. Förutom de egenskaper
Lebed tillskriver Gvidon i sin monolog och frånsett första och andra strofen i
vilka han omtalas som bogatyr redan innan han finns till, så används orden
syn (’son’), rebenok (’barn’), ditja (’barn’) och mladenec (’litet barn’,
’spädbarn’) om honom. Alla dessa betecknar ’son’ eller ’barn’. Men bilden
av honom som barn inskränker sig inte till att omfatta enbart epitet. Gvidon
framstår också i övrigt som textens barn. Han drivs av längtan efter sin far,
278 Mify narodov mira t. 2 1992: 147.
279 Mify narodov mira t. 2 1992: 147.
97