Untitled - Doria

eller om man så vill – dubbelhet. Första delen av brevet konstitueras av ett
verklighetstroget normdikterat beteende; Tatjana tilltalar Onegin med ’ni’.
Den andra delen bryter med normen. Tatjana övergår från ’ni” till ’du’
inspirerad som hon är av litterära källor. Men också om hon lånar
formuleringarna för sina tankar, är hon uppriktig. I sin egenskap av
’herrgårdsfröken’ (uezdnaja baryšnja), uppvuxen i romanernas värld,
förmår hon inte uttrycka sina känslor på annat sätt. 199 Ett dylikt beteende
hade varit otänkbart under samtida förhållanden.
Dubbelheten är emellertid mera nyanserad än så, eftersom det uppstår
ett spänningsförhållande mellan det normbetingade ’ni-beteendet’ och själva
utsagan. Trots konventionen är utsagan i högsta grad personlig. Det
officiella avståndet till adressaten som inbegrips med ’ni’ hindrar inte att det
Tatjana säger är strängt individuellt och berör endast en person – Onegin.
Brevets andra del, det som bygger på litterära associationer och som till
synes just genom du–tilltalet präglas av större intimitet, är samtidigt mer
generellt. Detta därför att det består av litterärt allmängods. Brevets bägge
delar är därför i det närmaste paradoxala eftersom de implicit uttrycker
varsin pendelrörelse mellan det allmänna och det individuella. Dessutom står
de i ett direkt motsatsförhållande till den explicita utsagan.
Genom berättarens försorg lyfts brevet ut ur den övriga textvärlden
och tycks därför befinna sig i ingenmanslandet mellan dikt och verklighet.
Berättarens introduktion av brevet, som egentligen är att betrakta som
bruksanvisning för läsningen, annonserar brevet som ett vanligt dokument
”Pis’mo Tat’jany predo mnoju” (’Framför mig har jag Tatjanas brev’), vilket
han själv uppger sig ha översatt från franska till ryska. På så sätt etableras en
intim kontakt mellan läsaren och berättaren – båda kommunicerar ju på
ryska. 200 Också i ”Sagan om tsar Saltan” är själva benämnandet av brevet
betydelsefullt. Det varierar kraftigt och rör sig på en skala där meddelandet i
utgångsläget betecknas av det privata brevet pis’mo medan det sista
meddelandet omtalas som ukaz. På så sätt uttrycks förändringen i
meddelandets status och dess tillhörighet. Det mest privata förvandlas till det
mest officiella.
Innan jag övergår till att behandla brevväxlingen i ”Sagan om tsar Saltan”,
vill jag emellertid anföra ytterligare några synpunkter angående brevet och
dess status av skrivet budskap. Jag avser då det fiktiva brevet. Viktigt i
sammanhanget är, att det fiktiva brevet förstås på basen av den kunskap vi
besitter om autentiska brev. Det fiktiva brevet – texten i texten –
199 Jfr uttalandet om språkbruk i brev, se not 178.
200 Om kutymen att använda franska och ryska, se Lotman Ju.M. 1997c: 620.
59