Untitled - Doria

de muntliga versionerna. Som en naturlig förklaring till detta anför Novikov
den folkliga sagans ställning bland gemene man. Alla kunde de mest
populära sagorna, man kände till deras kompositionsmönster eftersom de var
uppbyggda för att motsvara den muntliga framställningens specifika krav.
Däremot var situationen annorlunda för texter av litterärt och utländskt
ursprung. Bland de bäst kända exemplen på texter som inte lät sig
memoreras i den muntliga traditionen och följaktligen måste skrivas ned, hör
lubokberättelserna om Bova Korolevič och Eruslan Lazarevič. 85 Därtill vann
de skrivna sagorna publikens intresse genom sin högre grad av komplexitet.
Sammantaget kan man konstatera att de folkliga sagorna genomgick två
olika slags bearbetning. Antingen förvandlades de till mer eller mindre
renodlade litterära sagor som byggde på folkliga förlagor eller så skrev man
ned dem så noga som möjligt enligt den muntliga varianten. 86 Den renodlade
litterära sagan som förenar poetisk individualitet med folkligt stoff etableras
i Ryssland på 1830-talet, och Pusjkin går i spetsen för utvecklingen. Han gör
det inte enbart i egenskap av sagoförfattare, också hans uttalade intresse för
den folkliga traditionen blir riktgivande.
Vladimir Propp sammanfattar skillnaden mellan den litterära texten
och den muntligt framförda folksagan på följande vis:
A literary work, once it has arisen, no longer changes. It exists only when two
agents are present: The author (the creator of the work) and the reader. The
mediating link between them is a book, a manuscript, or performance. A literary
work is immutable but the reader always changes. […]
Folklore also presupposes two agents, but different agents, namely, the
performer and the listener, opposing each other directly, or rather without a
mediating link.
As a rule, the performers’ works are not created by them personally but
were heard earlier, so performers can in no way be compared with poets reciting
their own works. […] performers do not repeat their texts word for word but
introduce changes into them […] what is important is the fact of changeability of
folklore compared with the stability of literature. 87
85 Berättelsen om Bova Korolevič påträffas först i Frankrike och förekommer sedan både i Italien som
”Buova di Antona” och i England, där historien berättas under rubriken ”Bevis of (South-) Hampton”. I
Ryssland spreds berättelsen under 1500–1600-talen. Småningom upptas den i folkloren och russifieras för
att dels förekomma i riddar- och äventyrsromaner, dels bli ett begrepp för populärlitteraturen – dåtidens
”kioskroman”. Se A.S. Puškin: Polnoe sobranie sočinenij v dvadcati tomach. T. I ”Primečanija” 1999: 603.
86 Den första inriktningen representeras av M. Čulkov i ”Peresmešnik” 1766–1768 och V. Levšin med
”Russkie skazki” 1780–1783, medan den andra återfinns hos N. Kurganov och hans ”Pis’movnik” 1769. Se
Novikov N.V. 1971: 3–39.
87 Propp V.Ja. 1984b: 7–8.
22