Untitled - Doria

naturlig väg utan genom ett påbud utfärdat av ”demiurgen” Peter I.
Mytbildningens tidsuppfattning sammanfaller med sagans. 371
Bristen på historia ledde till en tilltagande mytologi som blev oskiljbar från
historien. 372 Belinskij använde sig av det folkliga uttrycket ne po dnjam a po
časam (’ej för var dag men för var timme’) – alltså det samma som Pusjkin
använder för att beskriva tsarsonens tillväxt i tunnan – när han beskrev
stadens tillblivelse och han kompletterade beskrivningen i sakligare ordalag:
Петербург строился экспромптом: в месяц делалось то, чего бы стало делать
на год. 373
(Petersburg byggdes expromptu: på en månad utfördes det som skulle ta ett år.)
Som Lotman påvisat, är det muntliga inslaget betydelsefullt i
sammanhanget. Ryktesspridning och traderade berättelser om underliga
händelser bidrog till mytbildningens framväxt och därmed också
uppfattningen om staden. Denna muntliga stadsfolklore kan spåras ända
tillbaka till tiden för stadens uppkomst. Som ett slags ”muntlig litteratur”
ledde den till att man på 1820- och 1830-talen uppfattade S:t Petersburg som
ett rum i vilket det fantastiska och förborgade var följdriktigt. 374
I sagan är det handelsmännen som svarar för perspektivet när de
berättar för Saltan om vilka under som skett i världen. Också i deras
redogörelser kontrasteras ett ”då” mot ett ”nu”. 375 På så sätt bidrar de till den
spirande mytologin kring Gvidons rike. Allt Saltan och antagonisterna vet
om den nya staden har de fått reda på genom handelsmännens berättelser.
Också här handlar det om ett ’under i verkligheten’ – čudo najavu, där det
hemlighetsfulla och förtrollade utgör lagbundenheter. Pusjkin varierar det
muntliga inslaget ytterligare genom antagonistkvinnornas upprepade utspel.
För varje gång handelsmännen kompletterar sin berättelse om Gvidons ö,
kontrar de med ett nytt rykte. Men deras avsikt resulterar i det motsatta: i
stället för att bräcka Gvidon spelar de honom ofrivilligt och omedvetet i
händerna. Tematiseringen av det muntliga – det talade ordet, som i detta fall
sker via ryktesspridning – präglas av dubbelhet. Ett rykte om ett underverk,
čudo eller divo, förs vidare i destruktivt syfte bara för att sedan returneras
som bekräftelse på undrets faktiska existens och med motsatt effekt.
371 Jfr Fejnberg I. (1943-1944) 1981: 212–213.
372 Lotman Ju. M. 1984: 36.
373 Belinskij V.G. 1991: 16.
374 Lotman Ju. M. 1984: 39.
375 ”В Море остров был крутой” (’I havet fanns en brant ö’).
142