Untitled - Doria

Köpmännen fick snart sitta ned,
och mat och frågor fick de med:
“Hur är det herrar-handelsmän?
Var har ni vart? Vart for ni sen?
Hur är det bortom havets slätt.
Säg, har väl något under skett.”
Till svar fick tsaren dessa ord:
“Vi seglat runt kring denna jord
och mycket har vi hört och sett -
men under finns det bara ett.
Det finns en ö som förr var grå.
Nu ligger en hel stad därpå
med guldkupoler, gröna dalar,
trädgårdar och riddarsalar.
Under en gran vid slottets vall
står det ett hus av ren kristall.
Där bor den tama ekorren,
och det är allt en rolig en!
Hon sjunger ryska visor glatt
och knäcker nötter dag och natt.
Varenda nöt den ekorrn rör
får skal av guld och innanför
finns en smaragd, en stor och grann.
Den ekorren beskyddar man.
Men det är inte nog med det:
I havet göms en hemlighet.
Det blåser upp. Det tjuter gällt.
Och vågsvall över strandens fält
sig vältrar in och bort sig drar
och sen på stranden lämnas kvar
en riddarhär, så skön att se,
av bogatyrer trettiotre.
Alla tappra, inga rädda,
jättestora, fjällbeklädda.
Helt lika såsom bär de står
på led bak gubben Tjernomor.
Ej några vakar med sån flit,
det ser envar som kommer dit.
Och fursten där en fruga har
vars röst är som en bäck så klar.
För henne stillnar skogens sus,
av dag blir natt och natten ljus.
Bak flätan lyser månens blänk
och pannans sken är stjärnestänk.
Om furst Gvidon i stadens slott
hörs alla mänskor prata gott.
Nu bad han oss med största takt
påminna om vad du har sagt -
att du ska resa dit en dag.
Så sa han stött: “Här väntar jag.”
198
25
Då sa Saltan: “Jag suttit klart!
Gör flottan redo, nu, med fart!”
Men kokerskan och väverskan
ihop med Babaricha fann
minst tusen goda skäl varför
han ej till fursten resa bör.
Då reste tsaren på sin kropp
och röt så alla teg: “Hör opp!
Är jag ett barn, va? Eller tsar?!”
Han stampade med skornas par.
“Nu far jag!” sa han resolut,
slog hårt i dörren och klev ut.
26
Gvidon helt tyst vid fönstret satt.
Han såg på havet. Det låg platt.
Ej böljor fanns där. Ingen våg,
Nej, knappt en krusning ögat såg.
Men då vid havets blåa gräns
en rad med skepp dök upp med ens
som stilla flöt längs Okijan.
Och fursten vet, det är Saltan!
Så han skrek högt och upp han for:
“Kom hit och titta, kära mor!
Och min furstinna likaså,
kom hit och kika bägge två
på flottan där som hitåt bär?
Det är min pappa som är här.”
Allt närmre än kom skeppen sen
när fursten såg i kikaren:
På däck stod tsaren varifrån
han såg med kikarn mot Gvidon.
Och furstens mostrar som följt med
och Babaricha stod och kved,
för bländade av staden var
de ögon som de hade kvar.
Så sköts salut från stadens mur
och kyrkans klockor sjöng i dur.
Sen var det dags. Ett skepp gled in.
Och fursten mötte tsaren sin.
Så Babaricha klev iland
och furstens mostrar, hand i hand.
De fördes upp mot murens ring.
Men fursten sade ingenting.
27
Till slottet följdes alla åt.
Vid porten glänste hjälmars plåt
och framför tsaren i givakt
stod bogatyrerna på vakt -