Untitled - Doria

5.2 Far och son i ”Sagan om tsar Saltan”
Kvinnligt, manligt. Rum och tid
Relationen mellan far och son driver handlingen framåt i ”Sagan om tsar
Saltan”. Temat utkristalliserar sig som en följd av bedrägeriet i sagans
början och det utformar sig parallellt med spelet mellan sanning och lögn
vilket likaså initieras av antagonistkvinnornas falska utspel. Tsarens familj
utgör offer i denna historia där de manliga gestalterna befinner sig i
förgrunden. Dock är deras agerande beroende av de kvinnliga gestalterna
vars betydelse är avgörande för händelseförloppet. Även om deras
framtoning i texten är dämpad i jämförelse med framställningen av de
manliga, så är det kvinnorna som uppvisar initiativförmåga. Den kan vara
både konstruktiv – som hos tsarhustrun och Lebed, och destruktiv som hos
Babaricha och de avundsjuka systrarna. Personskildringen är vidare varierad
så att de kvinnliga gestalterna är entydiga och representerar antingen
positiva eller negativa egenskaper. De manliga, som med undantag för
trollkarlen i gladans skepnad (strof IX) är neutrala eller positiva, uppvisar
däremot drag som tyder på större komplexitet. Som personer är Gvidon och
Saltan nyanserade och därför mer ”litterära” i förhållande till de typifierade
kvinnorna med starkare förankring i den folkliga traditionen.
I jämförelse med romanen kan den folkliga sagan ses som en i högre
grad kanonisk text. Kronotopen 229 skulle därmed vara mer eller mindre
likalydande för den folkliga sagans olika representanter. Detta innebär inte
att den enskilda sagans personer är oberoende av tid och rum. Men deras
avhängighet är av förutsägbar art, helt i enlighet med sagans fasta kronotop.
I det sammanhanget framstår den litterära sagan som gränsmark eftersom
den, i sin egenskap av mellanting mellan ”kanonisk text” och roman,
representerar en individuell kronotop (eller individuella kronotoper). Jag
inleder därför min betraktelse kring relationen mellan far och son i ”Sagan
om tsar Saltan” genom att iaktta rummet och tiden – i vidare bemärkelse
kronotopen. Textens folkliga kostymering kan, som jag ser det, läsas som en
lek med och kommentar till folksagans fasta kronotop.
Med undantag för episoden i den sjunde strofen då tsaritsan med sin
son befinner sig i tunnan på havet, förefaller de yttre omständigheterna att
vara av underordnad betydelse för händelseförloppet. Visserligen antyder de
återkommande beskrivningarna av havet olika stämningar under handlingens
gång, men i övrigt är miljöskildringen i det närmaste obefintlig. Den
inskränker sig till angivande av platsen för handlingen och den är så gott
229 Kronotopbegreppet används här enligt Bachtins definition. Se Bachtin M.M. ”Formy vremeni i
chronotopa v romane. Očerki po istoričeskoj poėtike”, Voprosy literatury i ėstetiki 1975: 234–407.
75