Untitled - Doria

det nu om en symbolisk sådan. Övergången till den andra tillvaron –
undersagans magiska värld – äger rum allt medan tsarsonen växer i tunnan.
Det gör han ne po dnjam a po časam (’ej för var dag men för var timme’). I
samklang med undersagans praxis, enligt vilken den traditionella
tideräkningen är satt ur spel, blir tsarsonen vuxen i ett slag vilket uttrycks
med ett folkligt talesätt.
Tsarsonens vuxenskap manifesteras omedelbart i det följande när han
vädjar till havet om hjälp i en bön som utformar sig till en karakteristik av
havets egenskaper. Havet är destruktivt – det förorsakar skeppsbrott – men
också konstruktivt i sin egenskap av den obegränsade friheten:
VII (118–119)
ты гульлива и вольна;
плещешь ты, куда захочешь,
[...]
(Du är fri och upprymd;/ Du plaskar dit du vill,)
Genom bönen personifieras havet: Okijan är ett gudaväsen som lyssnar och
låter sin våg spola upp tunnan på land. 238 Den symboliska återfödelsen äger
rum när tsarsonen stöter huvudet mot tunnbottnen för att komma ut – nästan
likt en kyckling som tar sig ur sitt ägg. Mor och son träder ut i den nya
tillvaron. Betydelsemässigt anknyter episoden till en situation längre fram i
texten (strof XXV) genom vilken gemenskapen mellan far och son starkt
betonas, dessutom kan den direkt relateras till sagans petrina tematik. I detta
skede uppehåller jag mig emellertid vid berättaren, vars tonläge här är
riktgivande för porträtteringen av tsarsonen. Efter en neutral skildring av hur
tsarsonen tämjer havet förändras berättarens hållning.
VII (131–132)
Но из бочки кто их вынет?
Бог неужто их покинет?
(Men vem ska dra dem ut ur tunnan?/ Inte överger väl Gud dem?)
Den retoriska frågan avspeglar berättarens skenbara uppbragthet. Men
frågan är om han inte ”skjuter över mål”. Framställningens patos står inte i
proportion till problemets art. Frågan hur man ska ta sig ur tunnan hör
238 För en utförlig analys av havets betydelse i Pusjkins diktning svarar Il’ja Fejnberg i artikeln ”More v
poėzii Puškina”. Han kommenterar också ”Sagan om tsar Saltan” och likheterna med ”Mednyj vsadnik”
och petersburgsskildringen, liksom anknytningen till Homeros och Odyssén. Slutligen hävdar han att
skildringen av havet just i denna saga är nyskapande. Fejnberg I. (1943–1944) 1981: 212.
79