Att göra skillnad - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

delade erfarenheter på grund av samma könstillhörighet när de
träffade ”kvinnliga” klienterna. I mötet med ”manliga” klienter
var de mer medvetet utforskande och nyfikna.
Givetvis påverkar även klienternas föreställningar om genus
mötet, men deltagarna poängterade att det är den professionelle
som har ansvar för att öka både sin och klientens medvetenhet
om vilka föreställningar som är i rörelse för att på så sätt kunna
skapa en så tillfredställande bild av klientens behov som möjligt.
Här följer några röster:
…jag styrs i allra högsta grad av förutfattade meningar och tolkningar
kring genus. Jag tänker att missbrukande flickor befinner sig
i en dubbelt underordnad position – dels som missbrukare och dels
som flickor i ett patriarkalt samhälle. …Jag tänker att de farit illa
och tänker att de är i behov av att bearbeta upplevelser från sitt liv.
Om det är en flicka så har jag lättare att fråga om hennes bakgrund
för att jag tror att hon vill berätta det. Men jag frågar inte lika
mycket om bakgrunden när det gäller pojkarna. Och så förväntar
jag mig också att de inte vill berätta så mycket. Då pratar vi mer om
intressen, så som sport eller liknande. Men med flickorna blir det
faktiskt inte så mycket prat om sporter eller fritidsintressen på
samma sätt.
Jag föreställer mig att i tjejernas historia finns det sexuella övergrepp
och fysisk våld. Men killarnas historia förväntar jag mig inte
ska innehålla den typen av övergrepp möjligtvis att de blivit utsatta
för våld, men på ett helt annat sätt än tjejerna.
I samtalen om bemötande av klienter blev det tydligt att deltagarna
inte ansåg att genus räckte som ”glasögon” för att förstå
klienters behov. De satte även på sig etnicitet- och klass-glasögon
(jfr de los Reyes och Mulinari, 2005). Men även dessa ”glasögon”
präglades av att tänka skillnad.
Genusmärkta konsekvenser i klientarbetet
För att få en bild av vilka konsekvenser deltagarnas genusskapande
kan få i arbetet intervjuade de fem klienter utifrån en
intervjumall (se bilaga 7).
Det visade sig vara svårt för de flesta intervjuade – som var
ungdomar – att beskriva om och i sådana fall hur deltagarnas
116