Att göra skillnad - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

Detta mönster, att tjejers sexualitet (om än i passiv form)
betonas i utredningar och ligger som grund för tvångsomhändertaganden
är ingen ny företeelse. Samma sak visar t.ex. Kerstin
Hamreby (2004) och Gustav Jonsson (1977). Fram till slutet av
1960-talet var tjejernas påstådda promiskuitet, sexuella vanart
och vagabondering de skäl enligt vilka flest omhändertaganden
av tjejer gjordes. ”Uttryckt på ren och oförfalskad svenska: Ska
vi klämma åt pojkarna, då tar vi dom som tjuvar, men ska vi ta i
ordentligt mot flickorna, då tar vi dom som småfnask.” (Jonsson,
1977:39) Trots stora förändringar i synen på kvinnlig (och
manlig) sexualitet verkar dessa tankemönster leva kvar. Detta
förvånas vi över.
Alla är hetero, eller?
Att de utredda ungdomarna skulle vara, eller kunna fundera på
att de kanske är, något annat är heterosexuella nämns inte i
någon av utredningarna. Heteronormativiteten verkar total. En
av tjejerna beskrivs ha ett ”paktliknade” förhållande till en annan
tjej som hon är ledsen över att skiljas ifrån då hon placeras på
institution. I utredningen konstateras bara att detta måste brytas
eftersom det är ”för tätt”.
Skolan beskriver även att U har försatt sig i ett utanförskap, där
hon och hennes kompis har en paktliknade relation. De har ett provocerande
beteende i skolan, med sexuella anspelningar och har
även förstört andra elevers böcker i skolan.
U behöver bryta den negativa kontakt hon har med sin kompis i
dag och få stöd i att utveckla positiva sunda sociala relationer som
leder framåt.
Vi kan inte utläsa något i utredningen om hur tjejernas relation
ser ut men förvånas över hur självklart både tjejerna och killarna
skrivs fram som heterosexuella.
204