Att göra skillnad - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

U9 önskar att återigen få bo i familjehemmet. Där finns regler och
någon som bestämmer över henne, precis som hon vill att det ska
vara.
Hon talar mycket om att hon inte vill missa skolan och att hon
tycker att skolan är viktig.
Hon är mycket tacksam för att läkaren hjälpte henne.
Killarna däremot beskrivs i andra termer. De framstår som starkare,
med mer integritet och självsäkerhet. De böjer inte nacke:
U tycker att det som hänt under det sista året är något överdrivet.
Han tycker att den oro som finns runt honom är obefogad.
U säger sig veta vari hans problematik består, men har inte för
avsikt att yppa detta för någon.
U menar att reaktionen från socialtjänsten är överdriven och att
vård på institution endast kommer att lära upp honom till en kriminell
person. Han tycker även att det som står om honom i
utredningar inte stämmer med verkligheten.
Ett försök till analys av detta kan vara att se det som två olika,
könade, processer med olika startpunkter och olika mål. Normalisering
blir då ett centralt begrepp. När det gäller tjejerna
beskrivs de inledningsvis som aktiva och ”onormala” men i
slutet av utredningen har de getts/kommit att inta en mer passiv,
och för tjejerna mer ”normal” position. I killarnas utredningar är
mönstret mindre klart. Det är dock möjligt att utläsa inte både
en rörelse från aktiv till aktiv och från passiv till aktiv. Slutpunkten
blir, med detta analytiska grepp, i båda fallen en normalisering
till rådande könsnormer där tjejer/kvinnor placeras i en
passiv position och killar/män en aktiv. Ordningen blir alltså
återställd.
9 U används i texten som ersättning för den unges namn, P för en professionell
som refereras i utredningen, F för förälder.
201