Att göra skillnad - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

könsnormer, som ofta är komplementära, dvs. utgår från kvinnors
och mäns olika väsen och roller. I ett framtidsperspektiv
inom den normaliserande praktik, som socialt arbete med barn
och unga innebär, är synliggörandet (av jämställdhet eller brist
därpå) en viktig faktor – inte minst då det gäller hur man förhåller
sig till kön och makt, till den maktstruktur som omhuldar
det sociala arbetet. Könsmaktsordningen räcker emellertid inte
som förklaring till hur jämställdhet eller ojämlikhet uppkommer,
det krävs flera förklaringsnivåer för att förstå ”skillnader” och
individers villkor. Därför måste könsperspektivet, i ett vidare
panorama, relateras till klass, sexualitet och etnicitet. Det framtida
sociala arbetet behöver vila på en mångfald perspektiv som
integreras och riktar sig mot förändring snarare än att ”göra
normalitet”. Intersektionalitet är det begrepp som beskriver hur
olika maktordningar är relaterade till varandra, hur uppfattningar
om kön, sexualitet, ålder, klass och etnicitet är beroende av
varandra och samverkar i ett komplicerat och dynamiskt samspel.
För socialarbetaren eller läraren, som har makt i mötet med
den unge eller dennes familj, är kunskap om intersektionalitet,
ett medel på vägen mot den förändring som är nödvändig i ett
kvalificerat socialt arbete och dess interventioner. Hur det
sociala arbetet gestaltas är beroende av viljan till förändring – att
våga ta ett steg bort från det rådande normativa seendet som
skymmer sikten för de perspektiv som är meningsskapande och
sätter individen och dess villkor i förgrunden.
Socialarbetare och andra professionella har en ambition att
åstadkomma positiva förändringar i det sociala arbetet med barn
och deras familjer – samtidigt som de är medvetna om de hinder
som ska bemästras. Börjeson (2008, s. 339) ger följande vägledning.
För att inte gripas av uppgivenhet och resignation är det viktigt att
åter och återigen, som ett mantra, slå fast att alla dessa ouppnådda
mål åtminstone till en del är en konsekvens av att vi formulerat så
höga mål för det sociala arbetet och den sociala omsorgen i vårt
land. Ju högre vi lägger ribban, desto sannolikare att vi river, trots
att hoppet kanske var bra.
82