Stålan - Marxistarkiv

10
Hade man någon sällsynt gång egna pengar var det inte karameller som hägrade utan en färsk
brödkaka med smör i Karl Larssons affär. En rundkaka med hål i mitten kostade 15 öre och
han tog bara en tvåöring extra för att breda smör på den.
Det var himmelens härlighet att äta en sådan kaka. I Antons affär fanns det förstås också
brödkakor men inte med smör på. Han var nyare i bygden och förstod inte vår fattigdom lika
bra som Larsson.
I liljekonvaljtiden på vårarna steg vi upp tidigt och gick till Sjövik där det växte mängder med
liljekonvaljer. Sjöviksfolket sov och såg oss inte, vilket var avsikten. Dom betraktade
liljekonvaljerna som sina och våra föräldrar ville inte bli deras ovänner.
Mamma använde väckarklocka. När pappa blev arbetslös tog han hand om väckningen. Han
kunde vakna när som helst utan klocka. Sa han kvart i fyra så vaknade han kvart i fyra och
ruskade liv i oss.
– Plockade han blommor?
Hans väldiga händer var nog ivägen så han fiskade istället. Han brukade gå och låna Julle på
Blåsens roddbåt till sina mjärdar och sin långrev. Det fanns en gubbe till på Blåsen som vi
kunde låna båt av och han hette Gustav. Om kvällarna rodde vi drag ibland.
Anna vid Bäcken sålde våra konvaljbuketter på Kungstorget i Göteborg. En bäck från
Kyrkmossen rann förbi där hon bodde, därför hette stället Bäcken. Hennes dotter Rut torgar
fortfarande. Jag brukar hälsa på vid hennes stånd. Nu är hon Rut vid Bäcken.
– Om det var renrakat på liljekonvaljer kunde väl folk i Sjövik gissa att det var ni.
– Det var fler än vi som plockade. Många visste om ställen med gott om blommor.
En annan inkomst vi hade kom från lump. Varenda tygbit vi hittade tog vi hem. När det blivit
en hög satte vi oss i köket en kväll och rafflade, drog loss trådarna ur väven så det blev en hög
med trådstumpar. Det betalades bättre än trasor.
Skrot samlade vi förstås. Och buteljer. Uppköparen, Gottfrid Kindberg och hans hustru, var
fina människor, inga skojare. Aldrig att dom försökte bluffa och ge järnskrotspris för mässing
och koppar.
Patronhylsor plockade vi borta vid skjutbanan i närheten av bygdegården. Bästa stället att leta
flaskor var i backen utanför bygdegården och i halmstackarna bredvid när det varit lördagsdans.
Då gällde det att komma upp tidigt söndag morgon och hinna före Olofssons pojkar som
också samlade tomma halvlitrar och sockerdricksflaskor.
Pappa väckte oss. Förtjänsten var god för det brukade komma flera hundra på danserna. Dom
flesta hade sprit och groggvirke med sig, majoriteten av den manliga hälften vill säga.
Flickorna smakade aldrig sprit, inte en droppe.
Det var roligt när Kindbergs kom körande med häst och vagn. Deras betalning var alltid rejäl.
Annat var det med bönderna som gärna lurade oss på en del av betalningen. Kindbergs ansågs
vara någon sorts tattare och därmed undermåliga, medan snåla och ohederliga bönder såg sig
själva som präktiga. Dom tyckte dom hade rätt att lura oss på en timlön.
Kindbergs sålde också tyger som mamma köpte. Ibland blev det byteshandel, tyg mot skrot
eller tompavor. Gottfrids föräldrar åkte också omkring med häst och vagn och köpte upp.
Kindbergarna bodde någonstans i Kungsbackatrakten.
Bönder med större gårdar var dryga typer som vi tyckte allmänt illa om. Jobbade vi hos dom
drog vi fötterna efter oss så mycket vi kunde. Värst var kommunalordföranden Brattström,
högerman och en riktig översittartyp. Han kunde inte ens prata med sådana som oss.