Stålan - Marxistarkiv
Stålan - Marxistarkiv
Stålan - Marxistarkiv
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
10<br />
Hade man någon sällsynt gång egna pengar var det inte karameller som hägrade utan en färsk<br />
brödkaka med smör i Karl Larssons affär. En rundkaka med hål i mitten kostade 15 öre och<br />
han tog bara en tvåöring extra för att breda smör på den.<br />
Det var himmelens härlighet att äta en sådan kaka. I Antons affär fanns det förstås också<br />
brödkakor men inte med smör på. Han var nyare i bygden och förstod inte vår fattigdom lika<br />
bra som Larsson.<br />
I liljekonvaljtiden på vårarna steg vi upp tidigt och gick till Sjövik där det växte mängder med<br />
liljekonvaljer. Sjöviksfolket sov och såg oss inte, vilket var avsikten. Dom betraktade<br />
liljekonvaljerna som sina och våra föräldrar ville inte bli deras ovänner.<br />
Mamma använde väckarklocka. När pappa blev arbetslös tog han hand om väckningen. Han<br />
kunde vakna när som helst utan klocka. Sa han kvart i fyra så vaknade han kvart i fyra och<br />
ruskade liv i oss.<br />
– Plockade han blommor?<br />
Hans väldiga händer var nog ivägen så han fiskade istället. Han brukade gå och låna Julle på<br />
Blåsens roddbåt till sina mjärdar och sin långrev. Det fanns en gubbe till på Blåsen som vi<br />
kunde låna båt av och han hette Gustav. Om kvällarna rodde vi drag ibland.<br />
Anna vid Bäcken sålde våra konvaljbuketter på Kungstorget i Göteborg. En bäck från<br />
Kyrkmossen rann förbi där hon bodde, därför hette stället Bäcken. Hennes dotter Rut torgar<br />
fortfarande. Jag brukar hälsa på vid hennes stånd. Nu är hon Rut vid Bäcken.<br />
– Om det var renrakat på liljekonvaljer kunde väl folk i Sjövik gissa att det var ni.<br />
– Det var fler än vi som plockade. Många visste om ställen med gott om blommor.<br />
En annan inkomst vi hade kom från lump. Varenda tygbit vi hittade tog vi hem. När det blivit<br />
en hög satte vi oss i köket en kväll och rafflade, drog loss trådarna ur väven så det blev en hög<br />
med trådstumpar. Det betalades bättre än trasor.<br />
Skrot samlade vi förstås. Och buteljer. Uppköparen, Gottfrid Kindberg och hans hustru, var<br />
fina människor, inga skojare. Aldrig att dom försökte bluffa och ge järnskrotspris för mässing<br />
och koppar.<br />
Patronhylsor plockade vi borta vid skjutbanan i närheten av bygdegården. Bästa stället att leta<br />
flaskor var i backen utanför bygdegården och i halmstackarna bredvid när det varit lördagsdans.<br />
Då gällde det att komma upp tidigt söndag morgon och hinna före Olofssons pojkar som<br />
också samlade tomma halvlitrar och sockerdricksflaskor.<br />
Pappa väckte oss. Förtjänsten var god för det brukade komma flera hundra på danserna. Dom<br />
flesta hade sprit och groggvirke med sig, majoriteten av den manliga hälften vill säga.<br />
Flickorna smakade aldrig sprit, inte en droppe.<br />
Det var roligt när Kindbergs kom körande med häst och vagn. Deras betalning var alltid rejäl.<br />
Annat var det med bönderna som gärna lurade oss på en del av betalningen. Kindbergs ansågs<br />
vara någon sorts tattare och därmed undermåliga, medan snåla och ohederliga bönder såg sig<br />
själva som präktiga. Dom tyckte dom hade rätt att lura oss på en timlön.<br />
Kindbergs sålde också tyger som mamma köpte. Ibland blev det byteshandel, tyg mot skrot<br />
eller tompavor. Gottfrids föräldrar åkte också omkring med häst och vagn och köpte upp.<br />
Kindbergarna bodde någonstans i Kungsbackatrakten.<br />
Bönder med större gårdar var dryga typer som vi tyckte allmänt illa om. Jobbade vi hos dom<br />
drog vi fötterna efter oss så mycket vi kunde. Värst var kommunalordföranden Brattström,<br />
högerman och en riktig översittartyp. Han kunde inte ens prata med sådana som oss.