Stålan - Marxistarkiv

Vi var tre partikamrater som kom överens om att försöka själva. Eklund hade varit
ombudsman i Metall och skulle hålla i det kamerala, bokföring och sådant. Börjesson var
skicklig mekaniker. Jag kunde plåt och svets.
– Revolutionärer som ville bli kapitalister va?
48
– Snarare den svenska torpardrömmen om att bli sin egen.
Vi köpte Ringöns varv. Där fanns verkstäder, ett kontor och en slip att dra upp båtar på.
Slipen tog vi bort för att senare få plats med en svetsplan.
Det blev full fart från början. Man kunde få hur mycket jobb som helst. Vi tillverkade detaljer
till byggen, ingjutningsjärn, balkongräcken, fästen till träkonstruktioner osv. Det gällde att
leverera i tid. Bra betalt var det. Vi anställde folk efterhand och var snart ett tiotal man.
Vid Lilla Bommen låg ett kafferosteri som vi tillverkade en panna åt. I den skulle skalen från
kaffebönorna brännas men skalen var så lätta att stora mängder for upp genom skorstenen och
spreds ut över stan. Problemet löstes av en ångpanneingenjör med ett rör vi gjorde från
skorstenen tillbaks in i pannan.
Jag blev utlånad några månader till Göteborgs varv under avvecklingstiden efter en konkurs.
Där basade jag för ett dussin karlar. Vi förlängde en båt som hette Svanö med 10 meter så att
hon fick ett lastrum till. Det var mitt första större jobb. Komålarn, Hasse Lindberg, var med
som nagelapa minns jag.
– Fick ni byta till en större maskin efter förlängningen?
– Nej. En längre båt behöver inte nödvändigtvis gå tyngre, den kan faktiskt bli smidigare i
sjön om proportionerna blir bättre.
– Man kan väl öka varvtalet också om det behövs större maskinstyrka.
– Javisst. Att uppnå effektivast möjliga proportioner mellan lastförmåga och
energiförbrukning är vad det handlar om. Därför förlängdes en del båtar då.
Vi reparerade fiskebåtar också, lyfte dom med pontonkran och skodde skroven med tunnplåt.
Skarvarna tätades med mönja. Svetsa mot träskroven gick ju inte.
– Du var alltså inhyrd.
– Ja som hjälpreda. Konkursförvaltaren är i regel advokat och kan inget om tillverkning. I det
här fallet hade han ingenjör Wångmark vid sin sida, samma ingenjör som löste
eldningsproblemet vid kafferosteriet. Han kunde inte jobben på ett varv och hyrde därför in
mig.
Efteråt samarbetade vi i andra sammanhang. Wångmark konstruerade bl.a. ångpannor som vi
tillverkade åt olika pappersbruk.
Ringöns varv fick åtskilligt med jobb på gasklockorna. Vi åkte över dit i en liten motorbåt. Så
fort man kom in där blev man nedsmord av kol och olja. Många firmor ville inte ta så skitiga
jobb. Men det var bra betalt. Då spelar skiten ingen roll.
Det var mest rörjobb. Svetsning och explosionsrisk. Tung gas, inte lätt som naturgasen från
Nordsjöns botten. Vid läckor skulle man inte krypa ut på knäna utan gå med näsan i vädret,
helst på styltor.
Jag blev god vän med Carl Olof Nilsson på Nicoverken. Namnet var en förkortning av hans
eget. Till vardags kallades han Nico-Nisse. Hans fru skötte bokföringen. Henne döpte vi till
Nicolina efter schlagern hon Öst sjöng.