Stålan - Marxistarkiv

31
– Jag jobbade på Rosengrens kassaskåpsfabrik en kort period tills jag upptäckte att många fått
fingrar och halva händer avklippta i plåtpressarna. En kille där var en fenomenal stansare.
Han jobbade aldrig mer än en halvtimme i taget och hade då klarat av en timmes ackord för
en normal människa. Resten av tiden gick han omkring och pratade eller satt på muggen och
hade långtråkigt.
– Drälla omkring var det stora felet dom verkligt snabba killarna gjorde sig skyldiga till.
Förmännen såg det förstås och rapporterade till verkarn och så blev det bråk om ackorden.
Det går ju att jobba som en blådåre några år medan man är ung och har överskottskrafter men
ackorden gäller ju även för 50-åringar och äldre.
– Innan jag började på Eriksberg var jag på Lindholmens varv och jobbade i nya plåthallen.
Där blev det en del diskussioner om svetsröken. Varvsledningen försäkrade att den var totalt
ofarlig. Dom satt ju inte i den där dimman. Taket öppnades en stund när färdiga sektioner
lyftes ut av kranarna. Röken for ut samtidigt. Vi kunde andas frisk luft i flera minuter och
märkte skillnaden.
– Värst var det när man svetsade inne i tankarna. Där fanns ingen ventilation alls. Kolsvart var
det, man hade bara en liten karbidlampa med sig. Vintertid kröp kylan in i kroppen hur
mycket man än byltade på sig. Plåten blev som is. Bullerskadad blev man också.
– Kan du höra en lärka?
– Nej, bara göken.
– På Eriksbergs varv blev vi testade i någon sorts hälsoprojekt 1953. Nio av tio var
bullerskadade i varierande grad. När bottenplåtarna nitades blev båtskrovet en dånande
trumma.
– Värst utsatta var nitarna själva, varenda en var mer eller mindre döv. Det hjälpte inte
nämnvärt att stoppa trassel i öronen. Arbetarskyddet var i sin linda då jämfört med nu, men vi
diskuterade det en hel del.
Jag berättade för Gunnar om blyförgiftningen. Han tog upp hela historien i riksdagen om
skrotningen av ubåten och lyckades få sådana förgiftningar klassade som yrkesskada. På det
viset förde min förgiftning i alla fall något gott med sig.
– Du sa att trion Gunnar, Veimar och Lappen hade makten i verkstan. Dom var medlemmar i
SKP och alla, eller åtminstone alla medlemmar i ledande ställning inom partiet, var stalinister.
Vad hade hänt om dom fått verklig makt i Sverige?
– Det kan man bara gissa. Jag har svårt att tänka mig att genuina arbetare som dessa tre skulle
förvandlats till översittare, men sådant vet man ju aldrig säkert. Jag är övertygad om att dom
inte kände till det som försiggick bakom fasaden i Stalintidens Sovjet.
Man måste komma ihåg att Stalin och Röda armén beundrades rätt allmänt i Sverige efter
segern vid Stalingrad 1943, vändpunkten i andra världskriget. När jag började på Götaverken
var Hitler fortfarande den ledande skräckfiguren i världen.
Efter kriget, när Östeuropa blev folkdemokratiskt som det kallades, var misstron mot SKP
från övriga partier säkert berättigad. Hade SKP fått makten skulle alla andra partier blivit
förbjudna.
Senare, när jag själv blev medlem i SKU och SKP, såg jag att det nästan alltid var samma
sorts människor som kom med på bjudresorna till Sovjet och folkdemokratierna, sådana som
aldrig opponerade sig eller hade egna meningar om någonting, utan alltid trodde blint på
partiledningens förträfflighet.