Stålan - Marxistarkiv

38
Mamma hade lite upplysningar ibland, han skrev till henne. Det gjorde vi allihop. Hon hade
stora travar med kort och brev hemma.
– Gick ni nedåt kanalen till franska hamnar?
– Nej det var bara Nordsjön och Östersjön. Trean var nog för liten i andra farvatten. Hon
passade bäst för kustsjöfart.
Jag minns en gång i Norge någonstans när jag stod och visslade en revolutionssång, rysk
kanske. En ung stuvidor hörde det och började sjunga den nere i lastrummet.
Han klättrade upp och talade om att han var med i Norges kommunistiska ungdomsförbund.
Vi hade en gemytlig pratstund tills han måste ner och stuva igen.
Då kände jag starkt att arbetarnas internationalism fanns i verkligheten och inte bara som
politiskt slagord. Före kvällen gick vi därifrån så jag fick aldrig träffa honom i land.
Vi gick alltid till nästa hamn så fort lastningen var klar. Båten hade bara ett lastrum men det
fanns ett mellandäck i det. Där var det enbart träluckor att stänga undre rummet med, ingen
presenning. På däck däremot skulle det vara vattentätt med presenning ovanpå luckorna,
skalkjärn och kilar.
Styrman ombord var en trevlig fiskarpojk. När vi gick efter kusten från Norge styrde han
inomskärs. Det var alldeles fantastiskt att se honom gira bland grynnor och skär. Han hade
nog sjökortet i huvudet, hade väl gått där många gånger med fiskebåtar.
Vi angjorde Göteborg emellanåt men låg sällan kvar. Rederiet såg helst att båtarna stävade
mot nästa hamn under natten. När Trean någon enstaka gång låg kvar fick man bråttom att
uträtta ärenden, träffa kompisar och någon tjej. Sömnen blev det inte mycket bevänt med.
Jag hade gått över från Metall till Sjöfolksförbundet. Sjömännen var ett härligt släkte med
andra vyer än landkrabborna och inte så fastkedjade vid ägodelar. En ombudsman på
förbundet som var kommunist hade skrivit en broschyr jag läste. Hårt babord, hette den.
En gång när vi lagt till i Göteborg gick jag upp till honom och vi pratade om sjöfolkets
villkor. Gå in till Thore ett tag, sa han och det gjorde jag. Thore var Sjöfolksförbundets
ordförande. Han hette så i efternamn och kallades aldrig annat.
Thore hade som princip att inte gå med på nattmanglingar i avtalsförhandlingarna. Han höll
sig till vanlig kontorstid och var alltid den som blev först färdig på avtalsfronten. Det var inte
nödvändigt att sitta uppe på nätterna och fantisera ihop någon dramatik åt tidningarna och
radion.
Jag talade om att jag var intresserad av lite facklig utbildning. Ungefär vid den tidpunkten
hade det norska förbundet kallat till en sjömanskonferens. Övriga nordiska sjöfolksförbund
inbjöds att skicka representanter.
En dag fick jag plötsligt reda på att jag blivit uttagen att åka. Jag visste inte hur många som
skulle med från Sverige. Det visade sig att jag ensam blivit utsedd.
Jag gick till kapten och begärde permission. Det hade man rätt till om det gällde fackliga
uppdrag. Tågbiljetten till Oslo betalade förbundet. I en tunnel spårade tåget ur. Ingen blev
allvarligt skadad. Vi fick fortsätta med buss.
Konferensdeltagarna bodde och åt i Quislings stora sommarhus, f.d. rättare sagt, han var redan
skjuten då. Det hade beslagtagits. Han hade väl själv tagit det från någon när han var norsk
naziführer under den tyska ockupationen.