Stålan - Marxistarkiv

129
– Som jag minns det var det något med advokater varenda dag. Om jag mot förmodan fått ett
jobb skulle jag haft svårt att hinna med det p.g.a. allt det juridiska jag var insnärjd i. Jag var
lovligt byte och tyckte att alla roffade åt sig.
– Hur klarade du dig med pengar, hade du några vänner kvar att få handlån av?
– Några hade jag men ingen som kunde ge ett större handtag. Men jag hade fortfarande några
kronor tillgängliga, såpass att det räckte till min andel av hyran och lite mat. Jag är inte en
person som är särskilt dyr i drift.
Eftersom jag inte hade någon inkomst behövde jag inte betala något till kronofogden just då.
Ur ekonomisk synvinkel hade det varit bäst för mig att gå arbetslös för evigt. Men jag blev
sjuk i själen av det.
Fram till konkursen i KBA fungerade jag bra. Efteråt fick jag bl.a. svårt att sova. Jag gick till
företagsläkaren vi haft och fick lugnande tabletter. Sömntabletter och insomningstabletter
kunde jag inte äta. Han skickade mig till en docent som lät mig prova olika sorters mediciner
med lika negativt resultat.
Efter att ha varit arbetslös nästan ett år blev jag sjukskriven. Ersättningen från
försäkringskassan var 90% av min tidigare lön. Därmed lättade åtminstone mina ekonomiska
bekymmer lite. Jag kallades till kassan ett par gånger för kontroll. Folk där var vänliga och
trevliga.
Docenten sa att han var förtroendeläkare åt försäkringskassan. Vill du bli sjukpensionerad så
ska jag understödja det, lovade han. Jag var 59 år, arbetslös och dålig, så det var ingen
anmärkningsvärd åtgärd. Men jag tackade nej.
Jag förklarade att jag måste få något att göra. Det kunde tydligen ingen hjälpa mig med. Jag
fick ordna det själv. En jag kände ägde Roos & Hagströms varv och mek. verkstad. Företaget
var till salu.
En annan kille var villig att stå för det. Själv blev jag aldrig delägare. Vi startade en liten
verkstad där och skaffade jobb på Stenalinjens Tysklandsbåtar. Sådant kunde jag ju.
Kronofogden jagade mig som vanligt. Jag förhandlade mig till att betala 1 200 kr i månaden.
Jag fick börja med Bills skatteskuld. Dom tar en konkurs i taget.
Sysselsättningen medförde att jag blev människa igen. Det juridiska kriget höll på som
vanligt. Jag hade dömts i Länsrätten att betala omkring 300 000 kr och överklagat till
Kammarrätten.
Lagom till jul 1982 kom Kammarrättens dom: avslag. Jag överklagade till Regeringsrätten
och fick så småningom avslag där också. Skattedomstolarna behöver inte bevisa att jag har
fel, jag ska själv bevisa att jag har rätt. Det är faktiskt en omöjlig uppgift.
Hur skulle jag kunna bevisa att jag har rätt när taxeringsrevisorerna hävdar att Ånäs Montages
kvitteringar på checkar och fakturor inte gäller och skattedomstolarna dömer likadant?
Under tiden malde undersökningarna vidare i KBA-konkursens kölvatten. Rättegången sköts
upp gång på gång, sammanlagt nio gånger. Sju gånger av brist på bevis förmodligen, en gång
för att Sivert var sjuk och en gång för att jag var utomlands.
KBA:s tröga konkursförvaltare fördröjde rättegången i fem år för att han misstänkte oss för
mannamån och gäldenärsbrott m.m.
– Hur kunde sådant fördröja rättegången så lång tid?