Stålan - Marxistarkiv

88
Sivert Åsberg började på kontoret under ackordssommaren. Han hade varit i firman tidigare
när vi saknade verkstad och bara sysslade med montage en tid, med kontor på
Hvidtfeldtsgatan.
Då var han gift med ryskan Olga som led av hemlängtan. Han flyttade med henne hem till
Sovjet men det fungerade inte. Dom kom tillbaks hit igen och han fick jobb på en revisionsbyrå
som f.ö. var KBA:s revisor.
Jag sa åt Sivert och Janne Johansson att dom skulle bli mina kompanjoner och att vi skulle
äga en tredjedel var i KBA. Dom svarade att dom inte hade några pengar att köpa in sig för.
Janne pratade med Mads Pedersen som han ritat parkeringsdäck åt på Kastrup och som visat
intresse för vår verksamhet. Pedersen blev eld och lågor när Janne föreslog honom att bli
delägare. Hans enda invändning var att han inte ville gå in i ett gammalt företag.
Resultatet av förhandlingarna blev att KBA-verken ombildades till KBA-Montage AB. Det
nya företaget köpte inkråmet i det gamla. Jag sa till Janne och Sivert att jag inte var
intresserad av pengar i deras fall. Dom fick sina andelar gratis.
Överenskommelsen med Pedersen föreskrev att vi skulle köpa hans andel om han inte
tillförde KBA något inom ett år. När året gått löste vi ut honom för han tillförde oss bara
gnäll.
Så gick det till när jag fick kompanjoner. Sivert blev vd och jag styrelseordförande i
aktiebolaget. Vi hade aldrig någon utdelning på aktierna utan investerade alltid överskottet i
företaget.
Siverts funktion var snarast att vara ekonomidirektör. Han skötte bokföringen och allt som
hade med pengar att göra. Jag drev företaget tillsammans med Janne. Vi tre hade lika lön, en
hygglig inkomst men inte överdådig.
Jag var ju ute och for för det mesta och hade nästan alltid traktamente. Dessutom åt jag
väldigt ofta på företagets bekostnad. Jag hade mestadels någon att konferera med både till
lunch och middag. Det gällde att utnyttja tiden.
När Sivert blev varm i kläderna började han ta fram statistik så vi fick bättre grepp om
företaget. Det var förresten han som undersökte hur långt jag körde per år och varnade mig för
siffrorna.
27
På fabriksbygget i Algeriet hade vi en montör som liknade den tappre soldaten Svejk, liten,
knubbig och genomgod. Han var en utomordentligt skicklig yrkesman. Vi kallade honom Lill-
Erik till skillnad från min bror Erik som var lagbas, alltså Erik XIV.
Bägge var förresten hemma i Sverige på semester när jag kallade dom anställda till möte om
förskingringen i KBA.
Vid ett tillfälle när jag kom till Algeriet och hälsade på hittade jag inte Lill-Erik. Numera bor
han inte här om nätterna, förklarade dom andra, han bor i horhuset.
Killarna hade upptäckt att det låg en bordell inom rimligt gångavstånd från fabriken. Den
påstods vara främst för soldaterna. Det kostade bara 15 kr att stanna hela natten hos någon av
flickorna.
Omkring 60 mycket vackra tjejer jobbade där, ingen över 25 år, fick jag veta. Jag hann tyvärr
inte kontrollera det p.g.a. brådskande ärenden och träffar med folk i huvudstaden. Lite skoj
hann jag i alla fall ha på ett hotell med whisky och annan sprit tillgänglig.