Stålan - Marxistarkiv

27
Vi var ett 20-tal anställda. Rydbergarna själva var svetsare och plåtslagare som startat eget, ett
par bra gubbar egentligen. Deras tillverkning av trycktankar var rätt avancerad efter dåtida
begrepp. Allt var licenssvets utom expansionskärlen förstås.
Jag levde eländigt och hade inte ens råd att äta ordentligt. Regeln om att man skulle jobba
praktiskt taget gratis när man praktiserade hade väl bestämts av några som trodde att alla
kunde få pengar hemifrån. Det kunde ju inte jag.
Då på våren hade ubåten Ulven bärgats och dragits upp på stranden vid Lindholmens varv i
Göteborg. Den hade minsprängts ett år tidigare utanför Stora Pölsan i Bohuslän. Besättningen
på 33 man omkom. Nu skulle skrovet skrotas. Glückmanns skrotfirma hade hand om
upphuggningen.
Min kompis Gunnar Rhedin och jag hörde att Glückmanns betalade folk ovanligt bra för det
där jobbet. Vi var i så skriande behov av pengar att vi slutade hos Rydbergs lagom till
midsommar för att kunna börja med Ulven, trots att en månad återstod av praktiken och vi
därmed riskerade att mista betyget från skolan. Det tyckte vi var hemskt, även om vi
antagligen kunde få yrkesarbete ändå, utan klara papper.
Jobbet bestod av att skära sönder ubåtens skrov i hanterliga bitar. Innanför plåten fanns ett
tjockt lager blykitt, dvs kitt blandat med blymönja. Det skar vi i med skärbrännarna när vi
styckade skrovet. Den giftiga röken gick rätt in i kroppen. Man blev yr och trött av det och
tappade orken men fattade inte hur farligt det var.
Det hjälpte att dricka mjölk och vi fick kolka i oss hur mycket som helst gratis. Började man
må illa drack man ett glas. Skrotfirman såg till att det fanns mjölkflaskor att ta av hela tiden.
Jag mådde sämre dag för dag. På tre veckor var jag förbrukad, då orkade jag inte längre. Min
kompis Gunnar kom på sjukhus senare och fick ena lungan bortopererad. Det hjälpte inte.
Den andra var också angripen. Han var så förgiftad att han dog av det inom ett år.
En lite äldre kille dog också, blyförgiftad i skallen efter vad man hörde. Jag undrar om någon
förgiftades vid järnverket som tog emot skrotplåten för att smältas? Varvsarbetarna som
smetade dit blykittet när ubåten byggdes kan inte ha mått särskilt bra heller.
Själv var jag så illa däran att jag måste åka hem till Fjärås. Mina tänder mjuknade av giftet
och böjde sig. Dom kändes nästan som av gummi när jag tuggade. Jag miste flera stycken. En
tandläkare jag gick hos hjälpte mig och försökte räta upp gaddarna som var kvar.
Det blev förstås rabalder om blyförgiftningen och en särskild poliklinik öppnades för vår skull
på baksidan av Vasa sjukhus. Jag fick tabletter mot yrseln och skulle dricka mycket mjölk.
Läkarna kunde egentligen inte göra något. Bly går aldrig ur kroppen, förklarade dom. Det
kapslas i bästa fall in så att det inte gör skada.
Glückmanns försvarade sig med att dom inte visste att bly var så giftigt. Men att det är farligt
visste dom naturligtvis, annars hade dom inte betalat oss så bra och knappast gett oss mjölk
gratis. Girigheten hindrade dom att förse oss med skyddsmasker. Jag vet inte hur mycket det
hade hjälpt förresten.
Ansvariga inom flottan, som tog anbudet från skrotfirman om upphuggningen, måtte väl
också ha känt till att blykittet var farligt. Nu är det förbjudet.
– Resultatet för din del blev alltså sängläge hemma i Fjärås?
– Nej, jag var ju tvungen att försörja mig. Sjukkassan var frivillig och jag hade inte haft råd
med avgiften för dagpenning. Det blev att börja hos bönderna igen i skörden.
– Orkade du?