Stålan - Marxistarkiv

Ibland gick vi 10-12 meter över marken på stag som bara var 50 mm breda. Vi blev riktiga
balanskonstnärer.
45
Kranarna nitades till största delen. Det var också en del svets fast inte så mycket. Delarna eller
sektionerna som hade gjorts i ordning på marken lyftes på plats av en bom på en hög mast.
Det fanns inga mobila kranar på gummihjul då.
– Hur länge byggde du kranar?
– Flera år. Vi byggde två kranar till varje spår vid staplarna och det var två staplar med spår
på vardera sidan så det blir åtta stycken. Med åtta meters spårvidd. Lindholmen hade en
torrdocka och en mindre flytdocka där vi också byggde kranar.
– Ett riskabelt jobb.
– Ja. Men det gick bra. Vi hade några olycksfall. Ingen dog eller blev invalid.
– Det var antagligen på Lindholmen du och jag sågs första gången. Jag började i plåtverkstan
mot slutet av 1951 och ibland såg man er klätterapor balansera på balkar uppe i himlen.
– En gång högt däruppe blev jag plötsligt så rädd att jag skakade och måste få hjälp med att
klättra ner. Fröse körde upp mig igen när jag vilat en stund. Iväg med dig, annars kan
skräcken bita sig fast, sa han. Jag klättrade upp och fortsatte att jobba. Sådana kortslutningar
drabbades flera av.
Bortsett från faran var det ett härligt jobb. I klart väder såg man halva stan. Det är också
tillfredsställande att se resultat av arbetet man håller på med. Att betjäna en maskin och
tillverka samma detaljer i evighet skulle jag aldrig stå ut med.
Fackligt tillhörde vi Metall. Jag inkasserade kontingenten när vi fick avlöning på
fredagskvällarna.
– Delades inte lönekuverten ut på torsdagskvällarna?
– Det ändrades visst till torsdagar i början av 50-talet. Handeln kanske krävde det för att
minska trycket i affärerna på lördagarna.
– När blev ni klara med kranarna?
– Någon gång 1952. Ingenjör Fröse ville att jag skulle följa med och montera på andra ställen,
men jag var nygift och Annie skulle ha barn. Boris är född den 28 maj 1953. Jag hade också
fått ett erbjudande om jobb på varvet som plåtslagare i pannverkstaden. Det nappade jag på.
Lindholmen började tillverka franska motorer av märket Pilstick på licens och jag blev lagbas
för plåtslagarna som byggde jiggarna till fundamenten, ett svårt och spännande
precisionsarbete. Motorerna var fem–sex meter höga dieslar.
Chefen, verkmästare Blom, tyckte hjärtligt illa om mig för att jag var fackligt och politiskt
verksam. Han var en översittartyp och slog ner som en hök på oss om vi stod ett gäng och
diskuterade.
En gång kokade jag över och röt åt honom, att far åt helvete, förbannade gubbjävel som jämt
springer här och irriterar folk! Då blev jag uppkallad till kontoret och fick en varning.
Vid den tiden hade jag börjat få politiska uppdrag i kommunen. Jag blev t.ex. SKP:s
representant i stans yrkesskolestyrelse efter Birger Svensson. Jag var den ende kommunisten
och ende arbetaren också för den delen i den politiskt utsedda styrelsen.