Stålan - Marxistarkiv
Stålan - Marxistarkiv
Stålan - Marxistarkiv
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
84<br />
Även om jag inte är någon Einstein precis så är jag inte ointelligent. Jag visste hela tiden vad<br />
jag gjorde. Annie och jag hade naturligtvis diskuterat det där många gånger förr, men nu var<br />
det allvar. Grabbarna förstod att något var i görningen och höll sig undan.<br />
Annie hade ju också satsat mycket av sitt liv i företaget genom att så gott som ensam ta hand<br />
om barnen. Det var förutsättningen, annars hade jag inte kunnat jobba som jag gjorde.<br />
Beslutet om skilsmässa kom tvärt. Jag sa att jag flyttar i morgon.<br />
Dagen efter ringde jag till ett ungkarlshotell på Gropegårdsgatan vid gamla Volvo på<br />
Hisingen och fick ett rum på ett par månader. Jag sa till Annie att jag inte ville ha annat än<br />
mina kläder. Det där lilla ungkarlsrummet blev alldeles belamrat av mina klädtravar. Jag sov<br />
en enda natt där.<br />
– Vad sa du till verkmästarn?<br />
– Jag snackade förstås med honom. Egentligen hade jag väl lust att klippa till honom. Men<br />
han var en liten jävla pys och jag har faktiskt aldrig varit någon slagskämpe. Det var under<br />
min värdighet att lägga hand på en skitstövel som brutit mot den heliga regeln att man aldrig<br />
får ange en arbetskamrat.<br />
Att jag burit mig svinaktigt åt mot Annie gav inte honom rätt att vara likadan mot mig. Han<br />
hade också brutit mot en annan oskriven lag genom att stöta på Annie. Montörerna höll<br />
fingrarna från sina kompisars kvinnor.<br />
Alla i företaget blev förbannade på honom. Jag talade aldrig mer med kräket, andra fick göra<br />
det och ge honom order. Han blev totalt utfrusen.<br />
Han var skild, hade en ny tjej i Norrtälje och ville helst jobba åt Stockholmshållet. Sådana<br />
önskemål brukade vi respektera för då jobbade folk bäst. Vi hade ett gäng i Forsmark och där<br />
ville han förstås vara, men han blev omedelbart hemtagen och placerad i verkstan och kom<br />
aldrig därifrån.<br />
– Han blev alltså straffad av företaget för vad han gjort men inte du. En spegling av<br />
klassrättvisan va?<br />
– Visst, rena apartheiden. Han gick kvar flera år på verkstan innan han slutade. Senare i livet<br />
fick han visst hjärtfel och blev sjukpensionär, ett bittert öde.<br />
Två dagar efter att jag lämnat hemmet åkte jag till en advokat i Kungsbacka och skrev<br />
skilsmässopapper. Vi hade ett hus som var skrivet på Annie och det hade hon verkligen gjort<br />
sig förtjänt av att få behålla. Det viktigaste för mig var att inte förlora pojkarna. Dom skulle<br />
bo hos henne.<br />
– Berätta lite om huset.<br />
– Från början var det en sommarstuga. Min mammas kusin Holger hade ett stycke mark som<br />
varken passade för jordbruk eller skogsbruk och erbjöd mig att köpa det för 25 öre<br />
kvadratmetern. Ett mer symboliskt än reellt pris.<br />
Släktingar och vänner hjälpte oss med bygget. Gustav Gunnarsson, gammal murarhantlangare<br />
och Spanienfrivillig, skötte gjutningen. Min kusin Arne murade allt och putsade. Arne på<br />
Rygga kallades han efter stället han bodde på.<br />
Gustav kallades Gutten och hade burit otaliga baljor med bruk på axeln uppför landgångar<br />
och trappor innan byggplatserna fick hissar. Alla hade kul när vi byggde och tyckte det var<br />
naturligt att man hjälper varann. Det var i all enkelhet lite fest över det hela.