Stålan - Marxistarkiv

84
Även om jag inte är någon Einstein precis så är jag inte ointelligent. Jag visste hela tiden vad
jag gjorde. Annie och jag hade naturligtvis diskuterat det där många gånger förr, men nu var
det allvar. Grabbarna förstod att något var i görningen och höll sig undan.
Annie hade ju också satsat mycket av sitt liv i företaget genom att så gott som ensam ta hand
om barnen. Det var förutsättningen, annars hade jag inte kunnat jobba som jag gjorde.
Beslutet om skilsmässa kom tvärt. Jag sa att jag flyttar i morgon.
Dagen efter ringde jag till ett ungkarlshotell på Gropegårdsgatan vid gamla Volvo på
Hisingen och fick ett rum på ett par månader. Jag sa till Annie att jag inte ville ha annat än
mina kläder. Det där lilla ungkarlsrummet blev alldeles belamrat av mina klädtravar. Jag sov
en enda natt där.
– Vad sa du till verkmästarn?
– Jag snackade förstås med honom. Egentligen hade jag väl lust att klippa till honom. Men
han var en liten jävla pys och jag har faktiskt aldrig varit någon slagskämpe. Det var under
min värdighet att lägga hand på en skitstövel som brutit mot den heliga regeln att man aldrig
får ange en arbetskamrat.
Att jag burit mig svinaktigt åt mot Annie gav inte honom rätt att vara likadan mot mig. Han
hade också brutit mot en annan oskriven lag genom att stöta på Annie. Montörerna höll
fingrarna från sina kompisars kvinnor.
Alla i företaget blev förbannade på honom. Jag talade aldrig mer med kräket, andra fick göra
det och ge honom order. Han blev totalt utfrusen.
Han var skild, hade en ny tjej i Norrtälje och ville helst jobba åt Stockholmshållet. Sådana
önskemål brukade vi respektera för då jobbade folk bäst. Vi hade ett gäng i Forsmark och där
ville han förstås vara, men han blev omedelbart hemtagen och placerad i verkstan och kom
aldrig därifrån.
– Han blev alltså straffad av företaget för vad han gjort men inte du. En spegling av
klassrättvisan va?
– Visst, rena apartheiden. Han gick kvar flera år på verkstan innan han slutade. Senare i livet
fick han visst hjärtfel och blev sjukpensionär, ett bittert öde.
Två dagar efter att jag lämnat hemmet åkte jag till en advokat i Kungsbacka och skrev
skilsmässopapper. Vi hade ett hus som var skrivet på Annie och det hade hon verkligen gjort
sig förtjänt av att få behålla. Det viktigaste för mig var att inte förlora pojkarna. Dom skulle
bo hos henne.
– Berätta lite om huset.
– Från början var det en sommarstuga. Min mammas kusin Holger hade ett stycke mark som
varken passade för jordbruk eller skogsbruk och erbjöd mig att köpa det för 25 öre
kvadratmetern. Ett mer symboliskt än reellt pris.
Släktingar och vänner hjälpte oss med bygget. Gustav Gunnarsson, gammal murarhantlangare
och Spanienfrivillig, skötte gjutningen. Min kusin Arne murade allt och putsade. Arne på
Rygga kallades han efter stället han bodde på.
Gustav kallades Gutten och hade burit otaliga baljor med bruk på axeln uppför landgångar
och trappor innan byggplatserna fick hissar. Alla hade kul när vi byggde och tyckte det var
naturligt att man hjälper varann. Det var i all enkelhet lite fest över det hela.