Stålan - Marxistarkiv

42
Sedan bar det av till Karlsborg vid Vättern. Våra logement låg i den gamla fästningen. Det var
15-20 man på varje lucka.
– Hur kommer det sig att en fästning ligger där mitt inne i landet?
– Jag har hört att den byggdes som huvudförråd åt armén. Det tog visst hundra år att få den
färdig. Dom sista byggena blev klara strax före första världskriget. Då var nog hela
anläggningen omodern.
Utbildningen gillade jag. Kanoner är mycket sinnrikt inrättade och tillverkade med enastående
precision. När man släpper hanen sker allt till följd av att krutladdningen exploderar, t.o.m.
tomhylsan kastas ut.
– Det finns väl ingenting det har lagts ner mer pengar och forskning på än vapen. Titeln
civilingenjör har t.ex. inte funnits så länge, tidigare var alla ingenjörer militära.
– Vi hade en sergeant som var en sprätt ifråga om kläder och puts. Han kunde allt om
kanoner. Dom var helt igenom mekaniska då, elektroniken kom senare.
Sjassen som aldrig kunde tänka sig att ha en knapp oknäppt i sin välpressade uniform hade ett
par överfurirer i grötrockar under sig. Båda var bra och kunniga killar. Pjäsmekaniker var
deras yrke, dom visste det mesta om skötseln av kanoner.
Vi meniga var intresserade och lärde oss fort. Det var spännande att plocka isär en kanon som
krånglade och leta reda på felet. Kanonjobbet var paradiset jämfört med att ligga i leran ute på
åkrarna och åla sig fram i höstregnet.
Sämst med Karlsborg var käket. Jag var inte bortskämd men tappade aptiten när det luktade
illa och det hände ofta. Vi hittade t.o.m. mask i födan vid flera tillfällen och protesterade
högljutt. Det hjälpte inte. Köket var illa skött, kylrummen gamla och helt enkelt för små.
Intill gymnastiksalen låg en mjölkaffär. Dit gick jag och köpte smörgåsar. Det jobbade en tjej
där som jag blev mycket intresserad av. Vi började sällskapa och sedan behövde jag inte gå
till matsalen så ofta.
Göteborgskillar betraktade i allmänhet Karlsborg som rena förvisningen men jag hade den där
tjejen och trivdes. När vi kom tillbaks till LV6 hade vi också en fin tid. Som utbildad
mekaniker hade man ansvar för pjäserna och fick ett antal killar under sig.
Över oss fanns överfurirerna Al och Jarl, två rediga och kunniga karlar. Det handlade aldrig
om annat än kanoner för vår del. Ibland låg vi ute och sköt vid Ringenäs utanför Halmstad. Vi
kunde av och till sola oss medan dom andra satarna harvade för fullt.
Befälet lät oss vara ifred. Vi kunde alltid säga att vi måste undersöka en kanon om dom
försökte få iväg oss på något annat.
När året i lumpen gått fick jag betyg av löjtnant Roos om min kompetens och erbjöds ett
mekanikerjobb hos Bofors.
– Dom visste tydligen inte att du läste Arbetar-Tidningen.
– Nej, i så fall hade det nog inte kommit någon inbjudan. Jag åkte upp till Karlskoga och
tittade på Bofors av nyfikenhet men kunde inte tänka mig att tillverka kanoner.
Efter någon dag vände jag åter till Göteborg och varven där jag hörde hemma.
12
Efter muck från det militära blev jag svetsare hos tre killar som startat eget under
metallstrejken 1945. Maskin & Byggnadssvets, hette företaget.