Stålan - Marxistarkiv

37
Ombord mötte jag kapten och styrman, maskinisten, båtsman, kocken, en till i maskin, en
lättmatros och en jungman. Som obefaren var jag lägst av alla i rang. Båtsman eller Båsen var
arbetsledare och såg till att allting som behövde göras blev gjort. Han var matros, en hård men
bra kille och mycket kunnig.
Jag jobbade ihop med lättmatrosen som kom från Åland. Han led av obotlig sjösjuka, ett
dystert öde för en sailor. Av den anledningen kunde han aldrig bli matros.
– Hur hade du det med sjögången?
– Jo tack, andra eller tredje veckan blåste det upp och då var jag inte mycket värd. Båsen tog
hand om mig och tvingade i mig knäckebröd och brännvin. Att jag var nykterist tog han ingen
notis om. Jag blev botad efter några dagar. Vatten drack jag väl också. Brödet skulle man
käka för att inte spy grön galla.
Efter den omgången blev jag aldrig mer sjösjuk. Lättmatrosen däremot led så fort det gungade
lite. Då tog jag rorstörn i hans ställe och belönades rikligt. I lugnt väder behövde jag nästan
aldrig stå till rors, då tog han både sina egna pass och mina och jobbade gärna dygnet runt.
Första gången jag skulle styra tog kapten hand om undervisningen. Han frågade var jag
bodde, vad jag sysslat med och var jag kom ifrån. Min halländska dialekt hördes fortfarande.
Jag talade om vilka jobb jag haft.
Han hakade sig fast i att jag varit bonddräng och började lektionen: Nu föreställer vi oss att
Ståhl kör med häst och vagn här och nu kör han i diket, sväng, sväng, sväng! I flera timmar
tjatade han och skrek om häst och vagn. Det kändes otrevligt, jag var ju för tusan ingen
bondlurk längre.
– Vart gick din första resa?
– Efter kusten in i Östersjön till hamnar i Bottenviken, på den finska sidan till Vasa bl.a. Vi
gick med styckegods, lossade och lastade på många ställen. Det var säckar och lådor med
mera. Balar och rullar med papper var vanligt. Luleå och Umeå gick vi också till minns jag,
Sundsvall kanske.
Sedan blev det polska och tyska hamnar. Stettin hade blivit en polsk stad och stavades
Szczecin sedan gränsen flyttats västerut vid krigsslutet. Vi gick till Rostock och till västtyska
hamnar, Lübeck antagligen och Kiel.
– Hur såg det ut?
– Fattigt och sönderbombat. Vi var kungar där med våra cigarrettpaket. Rökverk gällde som
betalningsmedel överallt. Det är konstigt egentligen att just cigarretter kan bli så åtråvärda. Vi
låg alltid kvar över natten därnere och hann gå iland. Lossning och lastning gick inte lika fort
som i svenska hamnar.
Gänget ombord höll alltid ihop. Vi följdes åt med matrosen i spetsen. Han hade varit överallt
och kände till krogar och dansställen. Vi träffade flickor förstås. Det lockade nog mest när
unga killar stack till sjöss. Den falska romantiken. Båsen såg till att ingen blev akterseglad.
Vi gick till England också, någon hamn på denna sidan, jag minns inte vilken.
– Hull kanske?
– Kanhända. Vi besökte svenska sjömanskyrkan och läste tidningar, drack kaffe och pratade
med sjöbjörnar från dom stora fartygen på världshaven. Dom hade åtskilligt att berätta. Själv
hade jag ju en bror på sjön fast honom visste jag inte mycket om. Hela kriget var han
utestängd från Sverige.