Stålan - Marxistarkiv

112
Vi fortsatte med ett besök på det lokala sjukhuset. Det liknade vårt projekt men var
fruktansvärt nedslitet. På utsidan bodde anhöriga till patienterna. När någon dog blev det stora
ceremonier inför likfärden till hembyn, fick vi veta.
Hövdingen hade tydligen betydande makt som representant för befolkningen. Överallt där vi
stannade stod människor och väntade. Hövdingen hälsade ministern välkommen på varje nytt
ställe. Ministern fick applåder, höll tal på sitt stamspråk och fick nya applåder. Det var säkert
en triumf för honom att komma hem och ha ett tänkbart nytt sjukhus i bakfickan.
På resan såg vi ett område med väldiga klippblock. Somliga öppningar liknade portar men var
inte byggda av människor. Naturkrafterna hade placerat två block stående och ett på tvären
som överliggare.
Vi såg också boskapshjordar på resan, tusentals djur som tillhörde vita jordägare, vaktade av
svarta cowboys. En del boskapsrancher ägdes av staten, beslagtagna förmodligen.
Jordägare som skjutit oppositionella underlydande hade säkert anledning att sticka när
Mugabe kom till makten i Zimbabwe efter gerillakriget och den överväldigande valsegern.
Jag hade ingen aning om att landet hade en så omfattande köttproduktion. På restaurangerna
fick man stora saftiga biffar, rikligt med grönsaker och lite potatis, allt väl tillagat. Mitt
intryck var att det mesta fungerade i Zimbabwe. Befolkningen såg välmående ut jämfört med
det krigshärjade Angola.
Servicen på hotellet t.ex. var perfekt. Våra skjortor och underkläder låg i prydliga högar,
tvättade och nystrukna, när vi återvände om kvällarna. Prisnivån var låg för oss svenskar.
Min önskan att få se Victoriasjön och vattenfallen blev aldrig infriad. Förhandlingarna drog ut
på tiden. Vi hade åtminstone hunnit presentera sjukhusprojektet ordentligt innan det blev dags
att flyga norrut över två kontinenter.
35
Parallellt med sjukhusprojekten i Angola och Zimbabwe undersökte vi möjligheterna att
bygga en fabrik någonstans för jordvärmepumpar. Det verkade mest lovande på Nord-Irland.
Vi flög direkt dit från Zimbabwe.
Förhandlingarna där hade vi påbörjat tidigare. Nord-Irlands myndigheter var på hugget och
inbjöd företaget att etablera sig. Startbidrag och befrielse från skatt i början och låga skatter i
fortsättningen var lockbetet.
Det började med att vi kände en amerikansk affärsman i London som hade en del
försänkningar i Nord-Irland. Han hette Ty Snuffer och kontaktade två irländska affärsvänner i
Belfast som flög till London för att diskutera värmepumpar med mig och Bill.
Irland och England lämpar sig bra för jordvärmepumpar. Grundvattennivån är hög och det blir
ingen tjäle i marken på vintern. Slangarna för det cirkulerande vattnet som tar upp jordvärme
behöver inte grävas ner lika djupt som i Sverige. Ännu bättre är det när dom kan placeras i
vatten vilket ofta går däröver.
I likhet med många andra hade dom båda irländska affärsmännen svårt att tro på underverket
värmepumpar. Men en av dom var tekniskt kunnig. Han fattade snabbt principen och snart var
båda entusiastiska.
Varken vi eller dom hade pengar till ett fabriksbygge. Därför tog dom kontakt med folk i
Nord-Irlands delstatsregering och planterade idén om att bygga en fabrik där för
jordvärmepumpar. Dokumentationen på engelska om pumparna som vi skickat hade kostat
oss en hel del pengar men det var en nödvändig satsning.