Stålan - Marxistarkiv

43
Jag sysslade huvudsakligen med att svetsa mindre oljetankar och gjorde bra pengar på det.
Oljeeldning i villapannor hade kommit igång efter kriget och tankar att gräva ner i jorden på
utsidan av kåkarna hade strykande åtgång.
Vanligast var enkubikare, alltså en kub av plåt som mätte en meter på alla sidor. Svetsningen
av sådana var rena tempojobbet och ganska enformigt.
Materialet kunde ha varit bättre. Plåten var tunn och inte särskilt motståndskraftig mot rost.
Tankarna grävdes ner utan isolering. Efter några år började många läcka.
Olja som hämtats ur jorden återvände så att säga, fast på en annan breddgrad. Myndigheterna
utfärdade så småningom säkerhetsbestämmelser som satte stopp för det där.
Jag höll på ett år med oljetankar och började sedan på Elfaverken i Mölndal. Ägaren hette
Elfström, därav firmanamnet. Han hade omkring 25 anställda. Jag började organisera
gubbarna och vi bildade fackförening.
Elfström var religiös med en faderlig hållning mot sina underlydande. Det var svårt för honom
att acceptera facket som gjorde intrång i hans värld. I början kunde han inte fatta att ett par av
oss hade utsetts att förhandla och därför representerade samtliga arbetare. Han blev riktigt
hatisk mot mig.
Jag blev skyddsombud också. En kille som slipade var enögd och hade porslinsöga på andra
sidan. Slipdammet trängde in och jag brukade hjälpa honom att spola ögonhålan.
Elfström såg det och blev mildare stämd. Till slut blev vi faktiskt goda vänner. Han var en fin
gubbe när man lärt känna honom.
En del småverkstäder var närmast feodala. På somliga ställen fanns inte ens en förbandslåda
till hands vid olycksfall. Men ägarna fick lära sig inse att en ny tid randats. Till sin förvåning
började dom förstå att folk trivdes bättre om det fanns möjligheter att tvätta skiten av sig efter
jobbet. Produktionen ökade i takt med trivseln.
Göteborgs Marinsvets hette en minimal firma jag jobbade hos en liten tid. Ägaren var tjeckisk
jude och hade tagit sig hit på något vis under kriget. Han hade bara mig anställd. Senare tog
jag jobb på andra småställen också.
– Var stod du politiskt dom åren?
– När jag hade muckat 1947 var jag fortfarande medlem i SSU fast jag i själ och hjärta var
kommunist sedan ett par år. Uppe i Landala hade kommunisterna en lokal och någon sa åt mig
att titta in. Ingen tog illa vid sig av att jag var SSU:are. Jag var välkommen ändå. Ibland
spelade dom musik som lockade.
En prakttjej från kommunistiska ungdomsförbundets distriktsstyrelse kom dit för att rycka
upp SKU-klubben. Den var i utförsbacken då ett tag. Hon hette Stina Ågren och övertalade
mig att organisera ett möte i en lokal vi hyrde av IOGT på Södra Allégatan 3.
Många ungdomar kom och hon tvingade mig att hälsa deltagarna välkomna. Mötet var
sammankallat för att rekonstruera klubben. Ny styrelse valdes. Jag blev ordförande trots att
jag var med i SSU, så då fick jag ju gå med i SKU istället.
Dittills hade jag varit medlem i SSU Haga. Det fanns inga kontakter mellan SSU:are och
SKU:are förrän i slutet av 40-talet, då vi utmanade varandra på politiska diskussioner.
Dueller, sa vi.
Jag tror det var hösten 1947 jag blev ordförande i Landala/ Johannebergs SKU-klubb Gnistan.
Många av medlemmarna bodde i ett område med barnrikehus i närheten av Chalmers.